En terrorist försöker begå ett mord i Stockholm, men stoppas och blir skjuten till döds. Säpochefen Eva Tanguy (Frida Hallgren) intervjuas i tv och blir terroristernas måltavla. Snart är hennes 7-åriga dotter kidnappad och bortförd till ett arabiskt land.

Men flickans gudfar heter Carl Hamilton (Mikael Persbrandt i sin andra Hamiltonfilm), en man som agerar när myndigheterna är handlingsförlamade. Han samlar ihop en grupp på fyra personer för att befria flickan, som sitter fängslad i ett av tornen i en byggnad som mest liknar ett sagoslott.

”Hamilton 2 – men inte om det gäller din dotter” är en tungfotad titel, och det gäller även filmen, som förstås bygger på en roman av Jan Guillou. Replikerna är stundtals stela och stolpiga – och lockar till ofrivilliga skratt i salongen – och flera av skådespelarna går på sparlåga.

Jag brukar ha nära till tårarna när barn råkar illa ut på film men här blir jag inte berörd över huvud taget.

Dessutom är berättelsen full av logiska luckor, som att Hamilton tar med flickans alkoholiserade och avdankade far (Reuben Sallmander) vid fritagningen – som för övrigt följs i direktsändning av Eva Tanguy och DG, Den gamle (Lennart Hjulström). Precis som president Obama och hans stab satt och tittade på aktionen mot Usama bin Ladin, i verkligheten.

Som vanligt, när det gäller Hamilton, så är falskspelande spionorganisationer inblandade, liksom de allra modernaste tekniska hjälpmedlen. Det här är en film där man kämpar med ett rykande skjutvapen i ena handen och en uppkopplad laptop i den andra.

Regissören Tobias Falk har lyckats med några av actionscenerna och Mikael Persbrandt gör så gott han kan. Men trots detta och alla skott, smällar och den bombastiska musiken så ekar det tomt om Hamilton.