Jason Bourne (Matt Damon) försvann i vattnet, efter att eventuellt ha blivit skjuten i ”The Bourne ultimatum” (2007), den tredje filmen om agenten som hade kommit på kant med sin egen organisation, CIA.

Men så enkelt tar man inte död på en lönsam filmserie. I ”The Bourne legacy” dyker det upp en ny hjälte, Aaron Cross (Jeremy Renner) som är lika bra på att slå folk på käften och hoppa mellan hustak – och dessutom brottas med vargar, i en scen som ger alla varghatare vatten på sin kvarn.

Den känslokalla organisationen har den här gången fifflat direkt med agenternas kroppar i programmet Outcome, genom medicinska experiment, för att ”designa deras beteende”, enligt en av de inblandade forskarna: Marta Shearing (Rachel Weisz).

Men något har gått på tok, programmet ska läggas ner och alla inblandade utraderas från jordens yta. Plötsligt börjar agenter dö runt om i världen och en till synes manipulerad forskare skjuter ihjäl alla sina kollegor, i en oerhört effektiv och obehaglig scen (som påminner om skolskjutningar och liknande vansinnedåd i verklighetens USA).

Men Aaron Cross och Marta Shearing lyckas undgå liemannen, och andra halvan av filmen blir en katt-och-råtta-lek där de ska hitta medicin till Cross, och samtidigt hålla sig undan för organisationes hejdukar, bland dem en svartögd lönnmördare.

När jag tittar på ”The Bourne legacy” får jag en känsla av att regissören Tony Gilrocy, som även har skrivit manus till de tidigare Bourne filmerna, vill att historien ska säga oss något djupt om den mänskliga existensen. Jag har svårt att hitta detta allvar, men det vi får på vita duken är gott nog: snygga dialoger och action-scener, där det förstås ingår bil- och mc-jakt genom ett tätbefolkat Manilla.

Dessutom är Rachel Weisz riktigt bra och Jeremy Renner har inga problem att fylla luckan efter Matt Damon.

Men den sistnämnde dyker väl upp igen, i nästa – eller ännu nästa – film? Bourne again.