På sin filmiska resa genom Västeuropa har Woody Allen nu varit i Italiens huvudstad. En mellanlandning som resulterade i en mellanfilm, som är mer än lovligt rörig och splittrad.

“Förälskad i Rom” består i princip av fyra separata kortfilmer, som är korsklippta trots att de utspelar sig under en dag respektive minst en vecka. Enda gemensamma trådarna förutom staden är att den nu 76-årige regissören än en gång utforskar teman som kändisskap och otrohet.

Han står själv även framför kameran för första gången sedan komedin “Scoop” i London 2006, och i rollen som pensionerad operaregissör upptäcker han att den blivande svågern Giancarlo (tenoren Fabio Armiliato) sjunger helt fantastiskt – men bara i duschen.

Det bäddar för oenighet i familjen och en ovanlig operauppsättning. Redan här blir det tyvärr för många grunda figurer och en veteran som Judy Davis (fantastisk i ”Fruar och äkta män”) får mest stå och titta på.

Jag har för övrigt aldrig sett en Woody-film med så mycket dialog på ett annat språk en engelska, men av kulturkrockarna utvinns inte särskilt mycket humor.

Sämst fungerar delen där regissören verkar mer gubbsjuk än vanligt när han använder de trötta kvinnobilderna ”horan” och ”madonnan”. En av flera skådisar som får imitera Woodys komiska persona uppvaktas här av en underutnyttjad Penélope Cruz, medan hans till synes blyga fru villar bort sig i stan och faller för en filmstjärna.

Jag skrattar mer åt hur Roberto Benigni (”Livet är underbart”) spelar en obetydlig kontorslav som under en period jagas av paparazzi-fotografer, intervjuas i tv och blir berömd för ingenting annat än att just att vara berömd. Synd att poängen – att det är ointressant även vad en kändis äter till frukost – blir utdragen och övertydlig.

Om de två sidohistorierna är högst osannolika, så använder Allen en slags magisk realism i den sista delen. Tyvärr fungerar det inte alls som bakgrund och krydda som senast med tidsförskjutningen i den lyckade ”Midnatt i Paris”.

Alec Baldwins kommentator/samvete blir i stället bara en skugga av Humphrey Bogart-figuren i ”En gång till, Sam” för 40 år sedan. Det hjälper inte att filmfotografen Darius Khondji låter Colosseum, Spanska trappan och Fontana di Trevi bada i samma gyllene ljus som Paris turistattraktioner.

Här är det Jesse Eisenberg (”The Social Network”) som gör en typisk Woody-figur, alltså en neurotisk, intellektuell kultursnobb som faller för en skådis som dessutom är hans sambos väninna. Hon spelas förvånande nog av den späda, pojkaktiga Ellen Page, som passade betydligt bättre för rollerna i ”Hard candy” och ”Juno”.

Jag tycker fortfarande att en Woody Allen-komedi alltid är bättre än ingenting. Samtidigt måste jag placera ”Förälskad i Rom” i botten av hans hittills 13 långfilmer på 2000-talet, tillsammans med ”Skorpionens förbannelse” och ”Anything else”.