Behövs det en ny bearbetning av ”Snövit”? För två månader sedan hade Julia Roberts snällare, komiska familjefilm ”Spegel spegel” premiär och nu får de äldre tonåringarna en lerig, krigisk variant med så många dataanimerade effekter att man storknar.

Ett bevis på Hollywoods manusbrist? Tja, det beror på hur man ser saken. För vad minns du själv av sagan, förutom det tecknade klippet som visas i tv på julafton? Nej, just det. Att återvända till en välkänd, litterär figur och göra en modern tolkning kan vara givande. Tyvärr gäller det inte ”Snow White and the Huntsman”.

I inledningen faller blodsdroppar på snön, precis som i bröderna Grimms 1800-talsversion. Sedan utgår filmen mer från Disneys 75 år gamla animation, där Snövit har träffat den adlige ynglingen förut, men inte svimmar av ett livstycke eller en förgiftad kam, och inte heller vaknar genom att hosta upp en bit äpple.

Den långfilmsdebuterande, brittiske reklamfilmsregissören Rupert Sanders tar i så att han kräks från första rutan.

Det storslagna han vill åt med jätteslottet och älvornas grönskande paradis landar i ren kitsch. Bara en begravning och första besöket i den mörka skogen skapar stämning och spänning.

Den elaka drottningen dominerar, med soldater som splittras likt glas och en spegel av flytande ”Terminator”-metall som får henne att vilja döda styvdottern Snövit (Stewart) för att kunna fortsätta vara vackrast i landet. Drottningen har här fått en lika blond bror (Sam Spruell) som hantlangare och även utan incest påminner de om syskonen Lannister i tv-serien ”Game of thrones”.

Temat med höga skönhetskrav och förakt för naturligt åldrande hos kvinnor utvecklas inte närmare, utan är mest en förevändning för drottningens grymheter. Synd att Charlize Theron skriker fram replikerna hela tiden. Hennes klänningar är däremot häftiga och om de för tankarna till ”Alice i underlandet” och andra Tim Burton-filmer beror det på den trefaldigt Oscarsbelönade designern Colleen Atwood.

Om inslagen av magi placerar ”Snow White and the Huntsman” i samma fantasygenre som ”Narnia”-filmerna och ”Harry Potter”-serien, gör huvudrollsinnehavaren Kristen Stewart förstås att ”Twilight” blir en referens. Särskilt eftersom Snövit har två snubbar i sin närhet, den oborstade, namnlösa jägaren (Chris Hemsworth från ”Thor” och ”The Avengers”) och den mesigare barndomsvännen William (Sam Claflin).

Men det valet liknar mer prinsessan Leias relation till Han Solo och Luke Skywalker i ”Stjärnornas krig”, än Bellas val mellan vampyr och varulv. Vem Snövit blir kär i lär vi nog få se i en uppföljare eller två.

Stewart har en lite mer aktiv rollfigur än i ”Twilight”, men trovärdigheten får sig en knäck när hon likt en Jeanne d’Arc ska leda en militär attack. Att hennes bleka Henrik V/Braveheart-peppningstal innehåller obegripliga repliker som ”Järn ska smälta, men det kommer att förvridas inom sig” hjälper inte till.

Bästa skådespelarinsatserna görs av de åtta dvärgarna. Ja åtta, inte sju. Men så spelas de ju också av brittiska tungviktare som Ray Winstone, Bob Hoskins, Ian McShane, Toby Jones och Brian Gleeson.

Den som tycker att det är orättvist att filmens tekniska trollkarlar har förminskat dem kan ju alltid hoppas på att ett gäng kortväxta aktörer får chansen som Dream Team – USA:s basketlag i OS 1992.