Att den brittiske komikern nu lämnar fejkdokumentärgenren för en mer konventionell film med manus och skådespelare beror nog på att han själv blir igenkänd numera, men även på att den nya karaktären är för orealistisk.

I ” The dictator” spelar Cohen nämligen general-amiral Aladeen, en slags blandning av Muammar Gaddafi, Saddam Hussein och Idi Amin, i det påhittade nordafrikanska oljerika landet Wadiya. Han vill avrätta alla som säger emot, försöker framställa kärnvapen och överlever den rättmätige ledaren Tamirs (Ben Kingsley) mordförsök tack vare en dubbelgångare.

Den sistnämnde är om möjligt ännu mer korkad, men blir Tamirs verktyg i maktkampen när Aladeen blir av med skägg, uniform och kvinnliga livvakter i New York och måste klara sig själv. En kul detalj är de kända låtar som har mellanösternfierats och sjungs på arabiska, som Marvin Gayes ”Let’s get it on”, REM:s ”Everybody hurts” och Dolly Partons ”9 to 5”.

Namnet til l trots är ”The dictator” mer besläktad med bröderna Marx ”Fyra fula fiskar” (Duck soup, 1933) än Chaplins Hitler-parodi ”Diktatorn” sju år senare – både vad gäller den oviktiga ramberättelsen och den anarkistiska humorn som inte har tonvikten på ett humanistiskt budskap.

Likheter finns även med 1988 års ”En prins i New York”, där Eddie Murphy var en afrikansk kunglighet van vid att andra torkade honom på toaletten. Prinsen tog också ett låglönejobb i New York och blev kär medan han lärde sig hur vanliga människor lever.

Största skillnaden är att 40-årige Cohen till och med är råare än Murphy var i stå upp-filmen ”Raw”. Ordet vulgär får nästan en ny innebörd, men just gränsöverskridandet lockar till många lätt nervösa skratt, där man även som tittare känner sig politiskt inkorrekt.

Den sketchartade filmen håller högt tempo och hinner ta upp allt från västvärldens rädsla för islam till kändisar som väljer pengar före moral (med Megan Fox och Edward Norton som sig själva).

Sacha Baron Cohens tre amerikanska medförfattare och regissören Larry Charles (även ”Borat” och ”Brüno”) har jobbat med ”Seinfeld” och ”Simma lugnt, Larry!”. En av deras poänger här är att demokrati inte nödvändigtvis resulterar i ett rättvist och jämställt samhälle.

Aladeens övertydliga rasism och kvinnohat, som känns igen från Cohens tidigare figurer, blir alltså en satirisk spegel av USA:s faktiska förhållanden – där några få personer är lika rika som oljeprinsarna de gör affärer med.