I Sverige är variation viktigt, eftersom bredden visar en skådespelares förmåga. Att bygga upp en komisk persona och upprepa i princip samma roll år efter år är inte alls lika fint.

I alla fall inte på film. I privatteatrarnas lustspel och farser är det fortfarande en väg till folkets kärlek – se bara på Jojje Jönsson i Falkenberg.

I Hollywood lever systemet till viss del kvar, från Charlie Chaplins luffare via Marilyn Monroes dumma blondin till Woody Allens neurotiska New York-författare. I USA verkar det finnas en större respekt för stjärnorna som skapar en egen stil och därför är det inte lika negativt att bli ”typecastad”.

Vad har det här med ”21 Jump street” att göra då? Jo, Jonah Hill är ju med. Hans knubbiga, kvicktänkta, sexfixerade och ständigt svärande nörd är sig lik från ”Supersugen” och ”The sitter”. Och bitvis är det fruktansvärt kul.

När huvudpersonerna har tagit en psykedelisk drog och försöker få varandra att kräkas innan de får hallucinationer, skrattar jag tills det kommer tårar. Barnsligt? Tja, det måste betyda något eftersom det så sällan händer på en pressvisning i en nästan tom salong.

Tyvärr är det inte lika roligt hela tiden, i filmen som bygger på tv-serien där Johnny Depp slog igenom i 1987–90.

Om man jämför förstår man att Jonah Hill och manusförfattaren Michael Bacall (”Scott Pilgrim vs. the world”) insåg att en regelrätt nyinspelning var meningslös, så de gjorde en komedi istället, precis som Todd Phillips med ”Starsky & Hutch”. Kvar är bara upplägget att poliser som ser ovanligt unga ut löser brott på skolor genom att låtsas vara elever.

”21 Jump street” är både en high school-film, med typiska ingredienser som mobbning, föräldrafria fester och trevande kärlek, och en parodi på poliskompisfilmer. Vulgära sekvenser samsas här med populärkulturella referenser och effektiv, fysisk slapstick.

Mycket av humorn utgår från att den rätt korkade Jenko (Channing Tatum), som en gång var skolans tuffing, hamnar bland de smarta töntarna, medan Schmidt (Hill) går motsatt väg och hänger med den coole knarklangaren (stjärnan James Francos yngre bror Dave) och hans flickvän (Brie Larson).

Helheten påminner om ”The other guys”, med det lika lyckade och omaka paret Will Ferrell och Mark Wahlberg, men har gulliga sidostories där föregångaren var absurd. Båda filmerna har dessutom samma svaghet – ointressanta actionscener.

Rapparen O’Shea ”Ice Cube” Jacksons överspel som polischef kunde jag ha varit utan, liksom överdosen av könsord, där effekten minskar för varje ”kuk” i den delvis improviserade dialogen.

”21 Jump street” känns lite som årets ”Baksmällan” och får efter succén i USA en uppföljare nästa år. Hoppas den är kortare och tajtare, utan att tappa sin befriande respektlöshet.