Ser jag rätt? En stenhård, socialistisk hjälte mitt i en spännande Hollwoodfilm? Jajamensan!

Justin Timberlake fortsätter att övertyga som filmskådespelare i rollen som Will Sales, en smart Robin Hood-figur i en alternativ verklighet som kombinerar en iskall rovdjurskapitalism med murar och övervakning som hämtade från kommunistiska öststatsdiktaturer.

Science fiction-dystopin ”In time” har en udda grundidé – att tid är pengar rent bokstavligt. Människorna åldras bara i 25 år och får sedan ett år till att använda. Den kvarstående livstiden tickar ner sekund för sekund på en digital klocka under huden på armen. Hyra och inköp minskar tiden snabbare, medan lön för arbete betalas ut genom att ett antal dagar fylls på.

I sin debutlångfilm ”Gattaca” från 1997 beskrev den nyzeeländske regissören Andrew Niccol ett framtida klassamhälle byggt på genetik. En DNA-analys avgjorde social ställning, yrke och i förlängningen livskvalitet. ”In time” är ännu tydligare i att lyfta fram orättvisor.

I storstadens getto stressar de fattiga för att överleva dag för dag och blir rånade av gangsters som Fortis (Alex Pettyfer) om de har för många timmar kvar. I de fina zonerna, dit man bara kommer om man kan deponera ett helt år, finns miljonärerna som genom arv och affärer i princip är odödliga.

Efter att Will plötsligt har vaknat med över 100 år tillgodo försöker han att hämnas på systemet och slå sönder hierarkin. Hans jakt efter tid som räddar liv i gettot motsvarar ungefär en attack mot Wall Streets börsmäklare som har skott sig på att ruinera småsparare.

Att bankdirektören Weis (Vincent Kartheiser) överklassdotter Sylvia (Amanda Seyfried från ”Mamma Mia!”) blir kidnappad och likt Patty Hearst tar till vapen för sin nya politiska filosofi, förstärker konflikten och bäddar för en förutsägbar romans.

I Niccols begåvade filmteam finns Coen-brödernas fotograf, Tim Burtons kostymör och Matrix-trilogins redigerare. Designern Alex McDowell (”Fight club”, ”Minority report”) har skapat en parallellvärld, som med 1960-talsvibbar i bilar och kläder skiljer sig lagom mycket från nutiden, medan David Leitchs välgjorda actionsekvenser med ”Bonnie och Clyde”-paret håller uppe tempot.

På minussidan finns en överdrivet nitisk tidsväktare (Cillan Murphy) och andra ologiska filmkompromisser som gör att jag längtar efter en fyllig roman på samma intressanta tema, men utan förenklingar. Jag får väl börja med att läsa Harlan Ellison, som har stämt filmarna för att ha stulit idéer ur hans 56 år gamla novell ”Repent, Harlequin! Said the Ticktockman”.