Oj, vad jag har gillat Rowan Atkinson. Det började när han i det satiriska sketchprogrammet ”Inte aktuellt” var med om att förvalta arvet efter Monty Python på 80-talet, och fortsatte i ”Svarte orm”. Senare lärde jag mig i princip hela enmansshowen från Boston 1991 utantill.

Vi snackar en balanserad kombination av torr, verbal brittisk humor och fysisk snubbelkomedi. Än i dag försvarar jag gärna Atkinson mot kultursnobbarna som hatar den folklige Mr. Bean, men hyllar en av figurens förebilder, Jacques Tatis Monsieur Hulot – som jag somnar av.

Problemet är att Rowan funkar bäst i korta tv-doser och egentligen bara har gjort en stark huvudroll på vita duken – i ”En lång en” från 1989. Den är inspirerad av hans tidiga karriär och skriven av hans manuskompanjon Richard Curtis, som senare gjorde succé med ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill”.

Lite av Curtis situationskomedi och Ben Eltons dialogkonst hade behövts för att få uppföljaren ”Johnny English reborn” att lyfta. Nu blir det en lika blek parodi som föregångaren från 2003, men med en ny medhjälpare (Daniel Kaluuya) till huvudpersonen.

William Davies (”Stopp! Annars skjuter morsan skarpt”) har tagit hjälp av Hamish McColl (”Mr. Beans semester”), men när Oliver Parker regisserar deras actionsekvenser liknar de mest de gamla James Bond-filmerna där Roger Moore hoppade fallskärm, körde snöskoter och slogs i kabinbanor i Alperna.

Den korkade och fumlige brittiske agenten Johnny English bygger ovanligt nog på en figur som Rowan Atkinson gjorde i en serie reklamfilmer och närmaste filmhistoriska släkting är kommissarie Clouseau i ”Rosa pantern”-filmerna. I antal skratt liknar det tyvärr mer nyinspelningarna med Steve Martin än originalen med Peter Sellers.

Visst finns det ett par inspirerade moment i sökandet efter en tredelad vapennyckel och försöken att stoppa en internationell terroristgrupp från att mörda Kinas premiärminister. Som när English brottas med sig själv, jagas i en eldriven rullstol och förföljer en skurk på ett hustak i lugn promenadtakt, i stället för med parkour-trick.

Däremot är det riktigt pinsamt att det stora skämtet, som annonseras övertydligt i inledningen på ett munkkloster i Tibet och betalas ut först i slutet, är något så barnsligt som – en pungspark!

Birollsinnehavarna ger viss stabilitet, särskilt Dominic West (senast på svensk tv som Hector i ”The hour”) som toppagenten och Gillian Anderson (Scully i ”Arkiv X”) som spionchef, så till slut blir det med nöd och näppe godkänt, trots att jag har jag faktiskt har tröttnat på Atkinsons typiska grimaser.