Sven-Bertil Taube gör änklingen George som också är 73 år och ser dåligt, men i övrigt är inspirerad av regissörens pappa, som fick lämna sitt livs kärlek för att ta hand om ett oplanerat barn med en annan kvinna. Nu har George chans att försonas, med det förflutna och människor han har svikit, exempelvis sina giriga barn, spelade av Dan Ekborg och Malin Morgan.

Städerskan Maria komplicerar det hela och även filmen, eftersom Rebecca Fergusons rollfigur känns overklig och ologisk. Hon både hjälper och stjälper George om vartannat.

Hade det bara varit ett par styltiga, ödesmättat pretentiösa repliker om att "Den största skammen är att inte vara älskad av sina barn" och "Jag har gjort er illa utan att ha förstått det", så hade jag inte klagat. Men faktum är att hela filmen börjar spåra ur när rollfigurernas resa från Norrland inleds på ett tåg efter en dryg halvtimme.

Allt blir tillkrånglat. En viktig varning för hjärtmedicin skickas per brev, digitala bilder blir bara bevis på stöld om de skrivs ut på papper och George anlitas plötsligt för att hålla tal i en kyrka efter att ha liftat med den udda begravningsentreprenören Tony (en skäggig Torkel Petersson).

Som om det inte räckte finns dödens tre änglar (Anita Wall, Christopher Wollter, Marta Oldenburg) i faggorna, för att kommentera handlingen likt kören i antikens grekiska dramer.

Richard Hobert gör precis det som dramatikern och teatersportskaparen Keith Johnstone varnar för i exempelvis "Impro for storytellers" – nämligen anstränger sig för att vara originell. För den som gillar aktuella, trovärdiga filmer som "Apflickorna", "Play" och "Happy end" blir det bara skrattretande töntigt.

Ändå försöker jag uppskatta berättelsen och jag blir glad över enstaka detaljer, som skivan med holländska Ekseption i dotterns gamla flickrum. I början är jag så välvillig att jag inbillar mig att den snidade träfiguren som grannen Olof (Iwar Wiklander) ger bort i födelsedagspresent är en diskret blinkning till Killinggängets "Fyra nyanser av brunt".

Rolf Lassgård sa nyligen i en kvällstidning apropå kalkonfilmen "Tre solar" att han var jätteglad att Richard Hobert har kommit tillbaka. Varför då?

Trots den floppen fick han 3,5 miljoner kronor i stöd av Svenska Filminstitutet för att göra den högtravande "Harrys döttrar", som 2005 sågs av endast 31 000 biobesökare. Efter fem års karantän har Hobert nu fått sex miljoner till. Fanns det verkligen inga intressantare filmare att stödja?

Ingen skugga ska dock falla på Sven-Bertil Taube, som är på ingång till Halland för att berätta om sin mamma Astri i föreställningen "Hovkonstgjutarens dotter" i Kungsbacka på söndag och i Varberg följt av Halmstad 12–13 oktober.

Taube och Hobert har jobbat ihop sedan "Folk och rövare i Kamomilla stad" 1988 och jag gillade tv-thrillern "Ålder okänd" som kom tre år senare. Om någon kan komma undan med repliken "En riktig man behandlar inte en kvinna på det sättet" år 2011, så är det Sven-Bertil.

Men att rädda "En enkel till Antibes" – nej, det kan inte ens han.