Det är faktiskt inte bara negativt med så kallad ”typecasting”, där en skådis ofta får spela rollfigurer som liknar varandra – som Marilyns spralliga blondin, Clintans tyste hämnare och Woody Allens cyniske hypokondriker.

Hollywoodproducenter vill ju veta vad de får, och som publik kan det vara skönt att ibland se en film som inte kräver någon större hjärnaktivitet.

I ”Crazy stupid love” är det Steve Carell som är sig lik. Han gör med små medel och stor komisk tajming en snäll, medelålders tönt precis som i ”Min brors flickvän” och ”En galen natt”, alltså inte riktigt lika oerfaren som i ”The 40 year-old virgin” och inte lika egoistisk som i amerikanska ”The office”.

Filmen ställer oromantiska engångsligg mot tvåsamhetens äkta kärlek, i ett antal svajiga relationer som i slutet vävs samman på ett farsartat sätt. Överraskningen med huvudpersonernas vuxna dotter sitter fint, medan hela sidohistorien med den 17-åriga barnvakten och far/son-konflikten mest känns pinsamt osannolik.

I den intensiva inledningen utvinns humoristiska scener ur ett könsstereotypt tänkande där det alltid är männen som tar kontakt och bjuder passiva kvinnor på drinkar.

Den nyblivne singelpappan Cal (Carell) stylas och drillas nämligen av charmören Jacob (Gosling), som tills han möter Hannah (Stone) alltid får med sig en ny brud hem varje kväll – trots att han inte följer Mysterys trick med udda klädsel och neggar/dissningar i ”Spelet”, Neil Strauss ”raggningsbibel”.

Tanken verkar vara att alla åldersgrupper ska ha ett par att följa. Hur går det när Cal dejtar 40-plussaren Kate (Marisa Tomei) när hans fru (Julianne Moore) har varit otrogen med en arbetskamrat (Kevin Bacon)? Kommer den blivande juristen Hannah att lämna sin tråkiga pojkvän (smörsångaren Josh Groban) för Jacob och kommer 13-årige Robbie (Jonah Bobo) fortsätta jaga sin äldre drömtjej Jessica (Annaleigh Tipton)?

Skådespelartalang finns det alltså i överflöd, med komiker som klarar de allvarliga, melankoliska scenerna och dramaskådisar som kan tajma skämten. Synd bara att ”Crazy stupid love” efter en dryg timme börjar att gå på tomgång.

Om det är manusförfattaren Dan Fogelberg som inte har kunnat hejda sig eller regissörsduon bakom ”I love you Phillip Morris” som borde hållit filmen i stramare tyglar är oklart.

Men fokuseringen på enstaka roliga situationer försvagar grundhistorien och gör vägen till det självklara målet alldeles för krokig. Lite för många klyschor som högtidliga tal om kärlek och sidospår som bara blir utfyllnad minskar underhållningsvärdet.

cFilmen ställer oromantiska engångsligg mot tvåsamhetens äkta kärlek.