I den moderna klassikern "När Harry mötte Sally" är tesen att en man och en kvinna inte kan vara "bara kompisar" – de måste antingen bli ett par eller sluta träffas helt. För tredje gången i år kommer nu en komedi där problemet är ännu större, eftersom huvudpersonerna försöker behålla vänskapen samtidigt som de ligger med varandra utan att blanda in några romantiska känslor.

Vad tror ni? Funkar ett enbart fysiskt KK-förhållande i längden? Jag är lika skeptisk som George var i Seinfeld-avsnittet "The deal" 1991, när han fick höra att Jerry och Elaine hade avtalat att inte ringa dagen efter och att det var frivilligt att sova över.

Svaret spelar egentligen ingen roll, för frågan är inte om "Friends with benefits" är trovärdig, utan om den är underhållande. Och det är den.

Att det nu 20 år gamla Seinfeld-avsnittet är en utgångspunkt blir extra tydligt i "Easy A"-regissören Will Glucks film, eftersom tv-serien nämns i två repliker. Uppdateringen har som väntat ett tydligare sexuellt utspel med mer avklädda sängkammarscener och ett råare språk.

"Friends with benefits" lever högt på den screwball-kvicka dialogens träffsäkra, popkulturella skämt och personkemin mellan Mila Kunis tuffa rekryteringskonsult Jamie och Justin Timberlakes karriärklättrande AD/webbdesigner Dylan. Det finns en värme i rollfigurerna trots den stylade, osannolika miljön med stora, exklusiva New York-lägenheter.

Kanske inte så konstigt att Kunis spelade den frigjorda balettdansösen i "Black swan" mot en hårt spänd ballerina gestaltad av Natalie Portman, som inte passar lika bra mot Ashton Kutcher i den likartade "No strings attached" (med arbetsnamnet "Friends with benefits"). Efter stabila biroller i "Alpha dog" och "The social network" visar den tidigare 'N Sync-popstjärnan Timberlake att han inte gör fel som satsar på skådespeleriet istället för sången.

För att "Friends with benefits" ska få en 20-minutersidé att räcka till en hel långfilm, låter Gluck och hans manuskollegor huvudpersonerna driva med den ofta hårt mallade romkom-genren, utan att själva bryta mot dess oskrivna regler.

De får även råd av varandras familjer – Dylans jordade syster och Alzheimer-sjuka pappa, samt Jamies hippiemamma, alla balanserat spelade av Jenna Elfman, Richard Jenkins och Patricia Clarkson. Trött blir jag bara på alla montagesekvenser och på Woody Harrelson som übergay sportreporter.

Årets bästa film med kompissex är emellertid "Love and other drugs" med Jake Gyllenhaal som läkemedelsförsäljare och Anne Hathaway som Parkinsonpatient. Den har en större känslomässig resonansbotten och är inte lika förutsägbar.