Blickarna berättar så mycket att "Apflickorna" klarar sig med en sparsam dialog. Med ett snabbt ögonkast mäts motståndarens rädslan och självförtroende, innan positionen i gruppen fastställs.

Flera scener utspelar sig i Frillesås, där rid- och körklubbens voltigelag gör akrobatiska trick på hästryggen, men platsen är bara en scen för en maktkamp mellan två av de 15-åriga tjejerna. I början är Cassandra (Linda Molin) den farligt pådrivande, som testar fysiska och sexuella gränser i simhallen och på stranden, där en kille förnedras.

Den oerfarna, tillknäppta nykomlingen Emma (Mathilda Paradeiser) hänger viljelöst med innan hon inser att hon också kan vara manipulativ. Hon vill ha samma kontroll över personerna i sin närhet som hunden hon tränar i lydnad och försöker att visa upp en hård mask mot omvärlden, samtidigt som hon tar ut frustrationerna på sin åttaåriga syster.

Vem bestämmer över vem nu då? Statusgungan rör sig upp och ned.

Om filmens titel ska tolkas som att tjejerna gör apkonster på hästryggen, men också fastställer flockens rangordning genom att använda sex, låter jag vara osagt. Jag vågar inte heller slå fast att det finns en koppling mellan Cassandra och hennes namne i den grekiska mytologin, den profetiska prinsessan som blev våldtagen.

"Apflickorna" är nämligen en film som inte har någon sensmoral och inte ger några tydliga svar. Man kan bara notera att tjejerna saknar närvarande mödrar och att tränaren (Maria Hedborg) inte direkt blir en kvinnlig förebild.

De unga, oprövade skådespelarna är verkligen övertygande och just lillasystern görs av på ett fantastiskt sätt av Isabella Lindquist. Sara står för en hel del av humorn, men blir även en symbol för samhällets sexualisering av barn.

När hon uppmanas att ha bikini i simhallen får hon sin pappa att köpa en leopardmönstrad. Gränserna mot vuxenvärlden utforskas på ett djärvt sätt, när hon sedan dansar för sin äldre kusin Sebastian (Kevin Caicedo Vega), som hon är kär i. Sara betalar honom även för barnpassningen med orden "Vill du följa med in på mitt rum" och klickar med hundens lydnadsknapp.

Den 33-åriga regissören Lisa Aschan skrev manuset med Josefine Adolfsson (romanen "Kårnulf was here") och samarbetar även tätt med den duktiga fotografen Linda Wassberg, som hon träffade under studierna på Danska filmskolan.

Tillsammans leker de en del med vilda västern-genrens musik, hästar, ordkarga hjältar, bildkompositioner inspirerade av Sergio Leone och i överförd bemärkelse även dueller. Ett av deras bollplank var för övrigt regiassistenten Emelie Lindblom från Halmstad.

Den som beskriver "Apflickorna" som "Fucking Åmål" möter "Black swan" är nog fel ute, för under ytan finns helt andra mekanismer. Visst finns det en lesbisk flört precis som i Lukas Moodyssons hyllade debut, men här handlar det mer om maktspel och kontroll än om ett homosexuellt utanförskap.

Och visst finns det en återkommande rivalitet inom en fysiskt krävande aktivitet, men helt utan det oscarbelönade balettrysarens psyksjukdomar, modersproblematik och tydliga, fastlåsta huvudpersoner.

Mina tankar går istället till franska Catherine Breillat ("Romance", "Fat girl"), som med en mer provocerande, avklädd stil har varit inne på närbesläktade tabubelagda ämnen, och framför allt på Ruben Östlund. Lisa Aschan bygger nämligen upp samma underliggande, darrande obehag av att det kan gå riktigt illa, som i avsnittet med tonårstjejerna i hans "De ofrivilliga".

Det är för övrigt Rubens ex-fru Andrea som har varit filmkonsulent för Rookie-satsningen, där "Apflickorna" är den femte och sista lågbudgetregidebuten, som har fått åtta miljoner kronor av Svenska filminstitutet, SVT och Film i Väst.

Väl investerade pengar när resultatet blir så här eget, spännande och intressant. Nu återstår att se om Lisa Aschan kan göra en film där rollfigurerna lämnar ut sina känslor istället för att visa så lite som möjligt. Då kan publiken nog bli ännu mer berörd.