Alla som likt mig gillar Woody Allens filmer lär skratta gott åt veteranens "Midnatt i Paris", för den är nästan löjligt typisk i tema och karaktärer – och i konkurrens med "Scoop" (2006) den mest renodlade och framför allt lyckade komedin på 15 år.

De senaste filmernas melankoli och gubbsjuka har ersatts av en stor dos nostalgi, utlöst av ett övernaturligt fenomen som får mig att tänka på "Kairos röda ros", där en rollfigur kliver ut ur filmduken och söker kärleken i 1930-talets New Jersey.

Här tar istället huvudpersonen Gil (Owen Wilson), som förstås är en medioker, amerikansk manusförfattare (vad annars?), en magisk taxiresa från nutiden till en fest i Paris på 1920-talet med den så kallade "förlorade generationen". Han kan plötsligt diskutera litteratur, konst och musik med sina idoler: Gertrude Stein (Kathy Bates), Hemingway (Corey Stoll, som är rolig genom överdrifterna), T S Eliot, makarna Fitzgerald och Djuna Barnes.

Alla tycker att det var bättre förr, utom Gils fästmö Inez (Rachel McAdams). Hon och hennes föräldrar tröttnar snabbt på den bohemiske drömmaren och imponeras istället av den pretentiöse besserwissern Paul (Michael Sheen), som deltar i flera inspirerade replikskiften.

I dåtiden trivs Gil särskilt ihop med Picassos fiktiva ex Adriana (Marion Cotillard), och hamnar i ett triangeldrama mellan de två kvinnorna, men ännu mer mellan verkligheten och konsten.

Owen Wilson gör rollen som regissören brukade ha, men med sin egen väl intrimmade persona med släpig Texas-dialekt, istället för en New York-bos cynismer. Det gör hela filmen lite naivare, gladare och gulligare. Visst är det en bagatell, men när humoristisk eskapism är så här underhållande tackar jag aldrig nej (och avrundar uppåt till fyra betygsprickar).

Utan hypokondri och med färre neuroser blir det inte lika många vitsiga oneliners från Allens penna. Det kompenseras av ett myllrande persongalleri, där Adrien Brody gör en minnesvärd Salvador Dalí och svenske Daniel Lundh skymtar som den legendariske tjurfäktaren Juan Belmonte, medan den franska presidenthustrun och sångerskan Carla Bruni Sarkozy har en liten roll som museiguide.

Woodys typiska, svarta förtexter har nu dialog som ljudspår, eftersom den lika vanliga, inledande tradjazzlåten redan har spelats – till ett onödigt långt bildcollage, vars främsta syfte är att locka turister till romantikens högborg Paris.

Tja, om den typen av produktplacering av en hel stad är enda sättet för Woody Allen att få filmen gjord, är det lika bra att få det avklarat direkt och slippa återkommande reklamsekvenser mitt i handlingen som i "Vicky Cristina Barcelona".

"Midnatt i Paris" visar att 75-årige Woody Allen efter drygt 40 filmer fortfarande kan berätta varianter av samma grundstory utan att upprepa sig alltför mycket. Och nästa år gör han comeback som skådis i "The bop decameron", inspelad i Rom.