Tvillingtemat har utforskats många gånger förut i böcker och filmer, och även i "Jag saknar dig" ställs frågor om identitet och personlighet. Filmen utspelar sig dessutom under den redan vilsna tonårsperioden, under ett år i Piteå när huvudpersonens liv förändras snabbt.

Vem är Tina (Erica Midfjäll) egentligen utan sin enäggstvilling Cilla (Hanna Midfjäll)? De är genetiska kopior, men samtidigt varandras motsatser – en ytlig och en samhällsengagerad. Cilla vill samla in pengar till välgörenhet genom att regissera en teaterpjäs, medan den populära Tina inte kan gå till skolan utan smink. Hon försvarar sin mobbade syster, men retar henne ibland själv, för att hon kanske gillar tjejer istället för killar.

När Cilla dör kommer frågan om skuld in, både hos Tina och grannpojken Martin (Mikael Ersson från Luleå) som körde bilen. "Jag saknar dig" handlar om att gå vidare ur sorgen, hitta sitt vuxnare jag och i efterhand förstå sin närmaste släkting.

Anders Grönros fortsätter att ta sitt favoritämne döden på största allvar och sparar inte på känslorna. Han vågar vila i deppigheten och lättar i stort sett bara upp berättelsen med ett avsnitt om den första förälskelsen, på ett filmläger där gästläraren Måns Herngren i en rolig scen försöker instruera Stefan (Tom Ljungman från "Patrik 1,5") och Tina, som bara har ögon för varandra.

Precis som i regissörens Maria Gripe-filmatiseringar finns inslag av magisk realism, fast här mer i form av drömsekvenser där Cilla syns.

För Grönros är det en fullt godkänd comeback. Oräknat den bisarra, nyandliga, SVT-visade dokumentären "Ambres - en död talar" är detta hans blott fjärde långfilm på 32 år och den tog åtta år att göra på grund av svårigheter med finansieringen.

Filmen blir faktiskt starkare när man vet att den bygger på en verklig händelse. Samma år som huvudrollsinnehavarna Erica och Hanna Midfjäll föddes i Kiruna, 1990, förlorade nämligen Katarina "Kinna" Gieth sin tvillingsyster Jenny i en trafikolycka hemma i Ljungskile. Hon skulle ha fyllt 14 år.

Jenny och Kinna hade nyligen diskuterat Peter Pohls "Alltid den där Anette!", där en tvillingsyster dör, och Kinna berättade sin historia för författaren. Baserat på hennes dagböcker skrev de sedan "Jag saknar dig, jag saknar dig!", som fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok 1992.

Filmen följer romanen troget och det enda som skaver är de många debutanternas ojämna skådespeleri. Särskilt i jämförelse med de klockrena insatserna i "Apflickorna" (premiär 2/9).

Ett exempel är Ludde Nilsson, som spelar den unga rocksångaren i AiluCrash, i verkligheten ett Kirunaband som tidigare har hetat Coloured Office Paper och Echo. Han är karismatisk med mikrofon på scen, men levererar många repliker med ett överdrivet allvar som nästan blir parodiskt.

Eller Erica Midfjäll, som skriker och gråter under ett trovärdigt sammanbrott hos skolkuratorn (Ola Rapace), men senare låter som om hon bara läser rakt ur manuset. Jag gissar att en jämnårig biopublik som bortser från det skulle ge "Jag saknar dig" en fyra i betyg.