Nedslagenheten ständigt närvarande
Theodor Kallifatides: Det gångna är inte en dröm (Bonniers)
Relaterat
Artikelbilder
För den som härstammar från den grekiska provinsen Lakonien ter det sig nog naturligt att avfatta sin levnadsteckning kort. Det är ju från det ordknappa Sparta som uttrycket lakonisk kommer. Theodor Kallifatides levde sina första år i byn Molai, inte långt från Sparta.
Hans självbiografi, ”Det gångna är inte en dröm”, börjar med att han med sin morfar som ledsagare lämnar byn för att resa till föräldrarna i Athen. Det grekiska inbördeskriget rycker närmare, och eftersom fadern betraktas som kommunistsympatisör är inte tillvaron i byn trygg.
Faderns radikalism är ett av de stigman som Kallifatides återkommer till, som en orsak till att han sedermera lämnar Grekland och bosätter sig i Sverige. Ett annat stigma är fattigdomen: när han under uppväxtåren kommer i kontakt med intellektuella och konstnärer av olika slag påminns han hela tiden om sitt enkla ursprung.
Men byn återkommer också gång på gång som minne: ömsom sinnligt och kärleksfullt, ömsom ångestfyllt. I bokens slut kommer ett triumfens och försoningens ögonblick, när författaren hyllas av hela byns befolkning, som en internationellt erkänd kulturperson.
Exilens orsaker, känslan av att inte finna någon plats i sitt barndomsland, är ett kraftfullt och berörande tema genom hela boken. Det förflutna är verkligen inte en dröm. Det ger återklang och påverkar levnadsöden vare sig man erkänner det eller inte.
Men skildringen är också en mera traditionell författarbiografi. Kallifatides skildrar sin tidigt väckta lust att skriva: de första försöken, och drivkrafterna som resten av livet är så starka att han till och med påbörjar sin senaste roman, ”Vänner och älskare”, när hans mor ligger för döden. Bildningsresans stationer noteras givetvis också, även om Kallifatides här är verkligt lakonisk. Många händelser i livet har han tidigare använt i skönlitterär form. Här är de mera knapphändiga, memoarbetonade.
De första kärlekarna berörs givetvis, av denne författare som haft den erotiska kärleken som ett stort ämne genom nästan hela författarskapet. Det bristande självförtroendet, som i Kallifatides fall härrör från det sociala och politiska stigmat, är ett stående motiv i klassiska självbiografier, men här får det mycket konkreta uttryck.
Det är först när han anländer till Stockholm som han kan börja frigöra sig från bakgrunden. Här är han inte främst den radikale skollärarens son, utan en människa som skapar, och som skapar sig själv. Det mest bestående intrycket av Kallifatides memoarer är ändå hur fattigdomens och den politiska förföljelsens nedslagenhet är bestående. Till och med i ögonblick av triumf.
