Stugvistelse blir till laddat kammarspel
"Samtal med djävulen", Inger Edelfeldt
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
böcker roman
Inger Edelfeldt: Samtal med djävulen (Norstedts)
Paul och Asger är kusiner med ett gemensamt förflutet i en strikt frikyrklig församling. De har inte haft något med varandra att göra på flera decennier, men ett oförutsett möte i en tågkupé leder till ett försiktigt och famlande försök att återuppta kontakten. I Asgers halländska sommarhus konfronteras de med både varandra och sig själva, samtalar, tvistar och bekänner.
Inger Edelfeldts senaste roman ”Samtal med djävulen” svämmar nästan över av existentiella och moraliska frågor.
Här ställs den stränga bibeltrogna gudstron mot den mjuka allomfattande moderna kristendomen, synd mot förlåtelse, skuld mot försoning, och godhet mot ondska. Men vad är vad, och var går gränserna?
Paul och Asger tycks representera två ytterligheter.
Den ene, Paul, har stannat kvar i frikyrkan och levt sitt liv i enlighet med dess påbud, utan några utsvävningar av någon sort. Ändå tycks det vila ett mörker över honom, en tyngd som han inte kan slippa från.
Asger däremot bröt med frikyrkan och levde ett rucklande liv som kulminerade i ett misslyckat självmordsförsök.
Numera är han nykter alkoholiskt, diakon i Svenska Kyrkan och tillika öppet homosexuell.
Precis som titeln utlovar är det just samtalet som står i centrum för boken. Formatet är stramt hållet, med sina knappa 140 sidor är det här en starkt koncentrerad roman, begränsad i såväl tid som rum. Till en början är det dock ganska stillsamt. Kusinerna trevar sig fram, Asger nyfiken men återhållsam, Paul misstänksam och obekväm. Men allteftersom borrar de sig djupare och djupare ner i det förflutna, tonen blir hätskare och allt fler obehagliga avslöjanden kommer upp till ytan, vilket problematiserar de båda männens ställningstaganden.
Onekligen finns här stoff till en betydligt omfångsrikare roman, det är en hel del som lämnas outrett och som jag gärna hade velat veta mer om, inte minst vad gäller kusinernas gemensamma förflutna, men samtidigt är det just förtätningen som gör handlingen så laddad.
Det händer något i nästan varje mening och det ges få andningspauser, varken åt läsaren eller kusinerna. Edelfeldt har ett rent och vackert språk som passar perfekt till den täta intrigen, och som gör romanen lätt att komma in i trots det tunga ämnet. Dessutom är hon en mästare på subtil svart humor, vilket ger de annars så allvarliga romanfigurerna en extra dimension.
Det här är en roman som dröjer sig kvar, som kräver eftertanke och som växer, och som förhoppningsvis också får läsaren att reflektera över sina egna värderingar.
