Oline Stig är en av våra bästa novellister, mer episk än Hans Gunnarsson, mindre sinnlig och nervig än Cecilia Davidsson och inte så mörk och kroppslig som Ninni Holmqvist. De tre andra har redan gått vidare till romangenren, den enda väg som tycks stå öppen för svenska novellister. Och nu är det Stigs tur: hennes debutopus heter ”Jupiters öga”.

Cirka 50 000 personer var medlemmar i Nasjonal Samling och stödde därmed den tyska ockupationen av Norge 1940-45. Bland dem fanns nobelpristagaren Knut Hamsun men också Oline Stigs farföräldrar, Aksel och Clara Engebret. I Jupiters öga försöker hon förstå varför de gick in i det norska nazistpartiet.

Aksel arbetar på bank som ung men vill bli pianist och trollkarl. I stället skriver han oväntat och som i ett rus en pjäs och blir förälskad i Clara. De är ett omaka par: hon djupt troende katolik, han med författardrömmar och tankar om en personlig frihet som inte på något sätt får begränsas.

Stig bygger sin bok som ett hus i två plan. Dels är det en fiktiv berättelse om Aksel och Clara och människorna omkring dem, dels slår hon då och då in dagboksliknande avsnitt där hon diskuterar sitt romanprojekt.

De avsnitten är en sorts bromsklossar. Jaha, tänker jag när kapitlen om hennes efterforskningar i Oslo dyker upp, nu kliver hon ner i källaren igen för att hämta upp nytt material igen och kommentera sina fynd. Om hon bara ville bränna på i stället. Stilen i de fiktiva avsnitten är nämligen avslipad och fin. Och man följer gärna de figurer hon ställer på fötter och skickar ut i världen.  

Clara och Aksel gifter sig, säger upp sina jobb, flyttar in i ett förfallet hus och börjar leva som bohemer.

Men Aksels pjäs refuseras, de får barn, han återvänder till bankjobbet och de inrättar sig i en sorts vardag.

Först 1942 går de in i det norska nazistpartiet och påföljande år blir Aksel en av höjdarna inom den norska filmen och får då också skriva ett par manus.

Farfar, skriver hon i en kommentar, hade en mörk sida som man teg om, och en ljus.

Han var en ”fantastisk person”, musikalisk, lekfull, en stor lyssnare och människovän. Samtidig slarvade han med sitt liv, svek Clara, vinglade, blåste upp sin person och dagdrömde, drag som hon gestaltar i den fiktiva delen.

Men bäst syns nog Aksel när Stig citerar ur den lilla tidning han genom åren skrev till sig själv och Clara. Det är roliga, elaka, egensinniga och läsvärda rader där han lekfullt berättar om sig själv, familjelivet och världen.

Där skymtar faktiskt en annan roman. Stig kunde byggt ut och varvat in de avsnitten i den fiktiva berättelsen i stället för de lite valhänta partierna om researchen.