Så sett är Zlatan Ibrahimovic bara en i mängden. Det unika med Zlatan – förutom att han i konkurrens med Gunnar Nordahl är Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna – är invandrarbakgrunden. Henke, visst, men han har svensk mamma och Larsson som efternamn.

Redan i Malmö FF, och definitivt i samband med övergången till Ajax, blev Zlatan likt en Bert eller Carola ett med sitt förnamn. Fast mer än så: en synonym och symbol för det möjliga, det osannolikt möjliga, i ett annars socialt cementerat Sverige. Han tvangs – om han ville det eller ej – acceptera detta att representera och förkroppsliga drömmen om vägen ut och bort.

Under det decennium då han förvandlats från skitunge, småbuse och halvkriminell, egocentrisk dribbler och oslipad diamant till reell världsspelare har han burit hundratusentals människors (dessvärre oftast stäckta) förhoppningar på sina axlar. Blott de för förortsbarnens villkor lomhörda kan bortse från att han tagit detta knappast självvalda ansvar med både äran och integriteten i behåll.

Han har stått upp, mest för sig själv förstås men även för alla dessa som befinner sig eoner från Camp Nou och San Siro.

Ända sedan jag i en lokal match på Mariedals IP – det var året då han slog igenom och debuterade i allsvenskan, 1999 – hörde glåporden från gubbarna i keps kom jag att omfatta Zlatan Ibrahimovic med ett betydande mått respekt. Så mycket skit tonåringen fick höra, så många tillmälen. Och med vilket lugn han trots rasismen hanterade situationen.

Att han i andra sammanhang, både på och utanför plan, inte alltid förmådde hålla sig kall – det bekom mig måttligt. För här, bland hatare i keps, visade han mognad. Samt lät han fötterna och fotbollsblicken tala. Vild och otyglad har han alltid varit, samtidigt disciplinerad.

Just därför ter sig konflikten med Guardiola, Barcelonas tränare, så onödig och ovärdig. Bara för att Messi är en ännu bättre spelare så borde Zlatan – eller Ibra som han kallas i det Italien där hans relativa divalater och gudomliga upphöjelse samstämmer med den nationella mentaliteten – inte behöva odla denna affekt.

Snarare än mognadsbrist röjer nog Guardiola-historien något om vår tids medieklimat: svart eller vitt, ont eller gott. Kompromisser och relevanta resonemang får vila till förmån för frammanandet av tydliga kontrahenter. Grått är knappast fotbolls- och tidningsvärldens färg. Många spelar spel. Det är på eller av.

Frågan är om inte denna självbiografis nedtecknare, David Lagercrantz, med Zlatans goda minne, velat förstärka kontrasteringen mellan barndomens kaos – föräldrarnas tidiga skilsmässa, frånvaron av läxhjälp, halvsyskonen, otåligheten i skolbänken, pappans ideliga bostadsbyten och alkoholkonsumtion – och vuxenlivets stadgade lyx.

Som vore det mindre en sannskyldig berättelse än en saga där huvudpersonen, mot alla odds, vinner halva kungariket och hela Helena Seger.

Och om Zlatans romska ursprung inte ett ord, förutom de vid två tillfällen uppmärksammade ramsorna: zigenare, tattare, ”grejer om min morsa”. Här ligger hundar begravna, trots att vargarna på ståplats match efter match i Serie A ylar samma nedsättande budskap.

Men när sagan skall inpräntas och myten fortplantas finns det inte plats för hur många komplikationer, eller sanningar, som helst. Man kan gilla Zlatan utan att vara överförtjust i denna bok.