Det var meningen att det bara skulle bli två böcker, men ett år efter att den andra boken var klar skrev Murakami ytterligare 500 sidor till den redan långa berättelsen om Tengo och Aomames öden i 1Q84.

Aomame hamnade där när hon tog en nödtrappa ned från en upphöjd motorväg, Tengo drogs in när han skrev om ett märkligt bokmanus skrivet av en lika märklig 17-årig flicka vilket satte mäktiga krafter i gungning.

Temat om författare som dras in i den värld de själva beskriver är inte helt nytt, på senare år har Paul Auster varit där ett par gånger och Charlie Kaufmanns film ”Adaptation” är ett annat exempel.

Men Murakami rör runt på många plan samtidigt. I tredje delen utökas det växelvisa berättande från Tengo respektive Aomames perspektiv med antagonisten Ushikawas jakt på dem båda.

Samma viktiga händelse berättas ofta tre gånger, där varje perspektiv lägger en stor pusselbit i läsarens försök att få hela bilden. Det för tankarna till en känd novell av Murakamis landsman Rynosuke Akutagawa (som är något av den japanska novellens fader) där ett överfall återges på olika sätt genom flera vittnessmål (Akira Kurosawa gjorde film av historien med namnet ”Rashomon – Demonernas port”).

Ushikawas plats i den tredje boken är länge det som driver handlingen framåt när tempot dras ned. Murakami verkar känna sig tvingad att upprepa vad som har hänt tidigare för att inte tappa bort läsaren.

Kanske inte helt dumt då det är en på ytan helt omöjlig berättelse om parallella världar och en mäktig religiös sekt som lyder under mystiska varelser som kallas ”little people”.

Men, det finns ett stort men i förvirringen, under de sista skälvande hundratalet sidor av boken lyckas Murakami dra åt snaran kring huvudpersonerna på ett sätt som får mig att känna att jag måste lägga ifrån mig boken och andas.

1Q84:s gåtfulla värld krymper för varje blad jag vänder och när boken är slut händer det häpnadsväckande. Jag fick svaret.