Att formulera en aforism är som att trampa fel och ta ett danssteg för att inte falla omkull, skriver Svenska akademiens tidigare ständige sekreterare Horace Engdahl.

Och som han dansar! Författarens ordkonst motsvarar en finsk tango: vemodig, passionerad och stram. Hans nya bok ”Cigaretten efteråt” består av något som han själv kallar mikrobetraktelser, korta stycken mitt i mellan aforismen och essän. Det gemensamma för dem är att de behandlar livet och konsten, framförallt då litteraturen.

Engdahl har kallats Sveriges främsta essäist och jag hade kunnat skriva att ryktet är välgrundat, men då skulle jag göra mig skyldig till ett av kritikerns vanligaste snedsteg: att verka mer initierad än jag är.

Detta är något av det som Horace Engdahl resonerar kring i sitt stycke om kritikerns roll, hur svårt det är att säga sanningen utan att fjäska för läsarna eller sitt eget intellekt.

Jag gillar hans skarpa iakttagelseförmåga: den stränga blicken på omgivningen och på sig själv. Här ska inte gullas med någons fåfänga!

Däremot håller jag inte alltid med honom. Åsikterna är ofta reaktionära (en avdelning kallas rentav för ”Reaktionära betraktelser”) och hans syn på den moderna kvinnan som någon som inte behöver mannen är roande i all sin självömkande fånighet. Om det är någon signal som samhället sänder ut så är det väl att kvinnor behöver män?

Men ändå tycker jag väldigt mycket om den här boken. Framförallt gillar jag att Horace Engdahl tillåter sig själv att vara intellektuell på det gammeldags viset utan publikfriande inslag och bjäfs.

Med risk för att låta elitistisk så känns det trösterikt att det fortfarande finns tänkande människor. Reklamkanalernas tv-utbud kan ibland få en att tro annorlunda.