Måste en samhällskritik vara målfokuserad? I en debattartikel eller talarstol – jo förmodligen. I en diktbok – nä. Litteraturens frihet, eller poesins, innebär just detta andra: att peka på något, eller mycket, men inte nödvändigtvis med fingret riktat åt ett specifikt håll.

Ibland räcker det med att placera ord och formler i andra, mindre sedvanliga sammanhang för att de skall framstå som absurda, löjeväckande.

Om politikens, näringslivets och föreläsarkulturens fikonspråk placeras i en annan kontext, nämligen Aase Bergs, så blir det på sin fjällturistiska höjd blott fikon kvar. Hönsen i hennes nya verk, ”Liknöjd fauna”, är drabbade av lika delar megalomani och dyslexi. De kan inte stava och de inbillar sig inbilskt att särskrivningar förhöjer budskapet.

Dessa höns och deras truismer kunde annorlunda uttryckt vara hämtade från vilken valaffisch eller börsbroschyr som helst. Eller som det en smula sardoniskt subtilt kan heta: ”Det är avgörande med ValFrihet; att Individen tillåts välja mellan alla val.”

Hönsens påståendesatser är såväl tvärsäkra som perforerade och underminerade. Ibland blir det på gränsen till övertydligt: ”Krig vänjer man sig vid på tre dagar. Krig är Fred. I Fred får man ha Kompisar & bråka gratis.”

Å andra sidan är Aase Berg en av dessa numera få som utan skam och skuld låter sig inspireras av George Orwells språk- och maktkritik.

Hur piedestalen manipulerar menigheten, hur själva uttrycksmedlen förvrider och förvränger verklighetsuppfattningen. Hur fikonspråkens exploatörer förmerar kapitalet åt usurpatorerna, samtidigt som de få om språk kunniga och känsliga – vi är inte många kvar – sätts på undantag och svältkost.

Men genom att plantera glosor som värdegrund, mötesplats, livspussel, förebilder, fri företagsamhet, fadder och arbetslinjen i hönsgårdens jord skänker Berg åtminstone perspektiv åt endräkten. Makten är ett menageri. Och den samtida idéproduktionen en verksamhet för genomsnittligt begåvade trettonåringar, oavsett klasstillhörighet.

Samtidigt är Berg en hård och lysten och lekset dystopisk diktare med känsla för allitterationer och inrim och rena rama lågheterna som minsann aktualiserar salig Gunnar Ekelöfs ”Strountes”.

Som samhällsanalys är denna diktbok roligare än tydlig, fast i gengäld skarpare och mera vidlyftig än ett vedertaget angrepp på någon namngiven. Det läcker kring Berg, det är rätt, och lätt läckert. Hönsen sprätter och kacklar, ämnar väl bli entreprenörer.