Ulrika Wallenström är ingen auktoriserad författare. Men i likhet med Ingvar Björkeson – mannen bakom överföringar till svenska av Baudelaire, Dante, Homeros, Lucretius etc – äger hon en receptivitet och språkkänsla som blott få i författarförbundets matrikel kan mäta sig med.

I mina ögon och öron är Björkeson och Wallenström estetiskt och intellektuellt överlägsna varenda nu levande tillverkare av inhemska deckare. I motsats till de senares fantasilösa och inte sällan kallhamrade varuproduktion ägnar sig Wallenström åt konstnärligt arbete på en mindre lönsam men desto mera exakt nivå.

I stället för att som Läckberg, Mankell och Marklund knäppa läsaren på näsan – och inpränta ett övertydligt budskap – sysslar Wallenström med språkets och dess betydelsers minsta beståndsdelar. Det kräver koll, koncentration, precision. Seismografisk känsla och historisk överblick, i synnerhet om verket heter ”Bergtagen” och mäter nästan tusen sidor.

Efter nyöversättningen av ”Buddenbrooks” – den moderna släktkrönikans själva släktkrönika – har Wallenström alltså givit sig i kast med Thomas Manns kanske märkligaste verk. Och här når den oss, den långa och idérika och skuggmättade berättelsen om en viss Hans Castorp som inte bara kommer att vistas på ett sanatorium i Davos utan också i en europeisk smältdegel där varken ideologier, idiosynkrasier eller ironier lagt ner vapnen.

Hans C är ett prisma varigenom allting bryts och politik möter psykologi på ett djupare (eller alpint högre) plan. Det är wunderschön att vistas där, parallellt oroande förstås. Varje civiliserad hotellfrukost pekar åt köket till.