Det finns böcker som är lätta att läsa, men svåra att skriva om. Till dem hör ”Mannen som föll i glömska”. Det är Mia Ajvides första roman efter en diktsamling häromåret, ”Om en flicka vill försvinna”. Man noterar den subtila korrespondensen mellan titlarna.

Dagens digra roman (360 sidor) börjar bra: lugnt och metodiskt, med lagom lyriska miljöskildringar, framträder bilden av ett äkta medelålders par i ett hus på en klippa i Roslagen. De lever i samklang med havsnaturen, men även – någon enstaka skevhet till trots – i vad som förefaller vara en kärleksfull och ömsesidigt ömsint relation.

Men något händer – eller snarare händer inte. Långsamt börjar omvärlden – arbetskamraterna, mamman, fru Aino – glömma att centralgestalten Jack överhuvudtaget finns, eller har funnits. Han framstår, fastän fysiskt närvarande, som en främling i de andras ögon. Ingen känner igen honom, det är den gamla existentiella och marxistiska klassikern i ett hårt och ytterst konkret nötskal: alienationen.

Kan en människa leva utan någon som helst historia och bekräftelse? Och kan en kritikers värv bli värre än så här? Jag vet att deckarrecensenter konstant brottas med dilemmat – hur mycket av intrigen får avslöjas? – men i alla fall: så fort jag trycker ner en tangent riskerar jag att sabba hela upplevelsen för den presumtive läsaren.

Likt katten får man cirkla kring het gröt (fast djuren framför andra i Ajvides roman är rävarna och sälarna). Självaste Tranströmer figurerar. Och med undantag för nersänkningarna i adelns 1800-tal och den mera samtida och av Riksantikvarieämbetet sanktionerade gravöppningen utspelas – det kan väl ändå röjas? – romanen under den period som en graviditet tar. Från befruktning till förestående förlossning.

Eftersom det inte precis är någon hemlighet att författaren sedan lång tid tillbaka är gift med John Ajvide Lindqvist kan det knappast uteslutas att maken varit behjälplig – eller åtminstone en inspiratör.

Men den inhemska författare Mia Ajvide mest påminner om är nog den sena Marie Hermanson. Fantasin och fantasteriet delar de, likaså den logiska framskrivningen av svårförklarliga förlopp, parapsykologiska fenomen och hjärnspöken. Realismen tvinnas runt sagan. Berättandet är tvingande, om också en aning långrandigt och puerilt i Bibelreferenserna – mera utförligt manus än romankonst ju längre det lider.

Stackars Jack, snart blir han förmodligen huvudperson i en film som Ulf Lundell inte prompt ämnar applådera.