Olyckan sätts alltid i samband med hur Dylan omformade sitt jag, sin röst och omprövade sin karriär vilket ledde till inspelningen av den sakrala skivan ”John Wesley Harding”. En motorcykelolycka som nått mytiska proportioner och som förändrade inte bara rockmusiken utan även kulturhistorien.

Lahger går 45 år senare omkring i Woodstock och kikar in i hus där Dylan & The Band musicerade, det är lite Greil Marcus över det hela, men kröken hittar han inte, han är inte ens säker på att han hittar rätt väg.

Därefter bjuder ”Dylan – En kärleksförklaring” på om inte en dikeskörning så ofta en generande diskrepans mellan ambition och handling. Det tar ett bra tag innan man förstår vad det egentligen är för en bok man läser.

Vad är det i Dylans själ som fångar oss? Eller rättare sagt vad är det Bob Dylan sätter i gång i vår själ? Varför återkommer vi ständigt till denna Dylan?

För att närma sig dessa frågor tar Håkan Lahger hjälp av bland andra poeten och översättaren Gunnar Harding, manusförfattaren Rolf Börjlind, motvilliga musiker som Anders F Rönnblom och Ola Magnell, journalisten Christer Olsson, skådespelaren Stefan Ringbom, tv-producenten Marie Nyreröd (enda kvinnan!).

Den gemensamma nämnaren för dessa verkar vara att de är födda på 1940- och 1950-talet och har sett någon av Dylans klassiska konserter. Jag är inte säker på att just det är ett kriterium för att man ska kunna säga något uttömmande om Dylan av allmänintresse. Men Håkan Lahger verkar begeistrad över att ha mött dem.

Två av dessa dussintal profiler sticker ut: Mötet med Izzy Young, åldermannen som en gång arrangerade Dylan första konsert 1961 och sedan kom att driva skivbutik i Stockholm, och Jörgen Lindström, dylanolog, som skrämmande visar hur ett intresse kan slå över i missbruk, i besatthet och avvikelse.

Författaren lägger även in personliga betraktelser över sin barndoms ishockeyrinkar, släktingar, hastiga famntag med kvinnor i taxi som sedan flyr i natten... Det finns något uppenbart nostalgiskt och sentimentalt i Håkan Lahgers Dylanbild som jag själv inte delar.

Det är naturligtvis ingen som väntar sig ett svar på Bob Dylans existentialism och att bjussa på ambitioner kan vara gott nog. Men jag tycker att om man ska gå i Bob Dylans fotspår så får man se till att inte trampa läsaren på hälarna.