Romanen tar sin början i Florida där den 28-åriga Miles Heller arbetar med att städa bostäder som människor blivit vräkta ifrån. Kvar i husen finns kvarglömda prylar: dockor, festklänningar och tennisracketar. Miles är på flykt från sitt förflutna och sin familj som han inte träffat på sju år.

Men ganska snart händer något dramatiskt som tvingar honom att flytta tillbaka till hemstaden New York. Där bosätter han sig i ett ockuperat hus i det ruffiga området Sunset Park, en bostad han delar med tre vilsna personer.

Där finns musikern Bing som ägnar sig åt att reparera gamla prylar, doktoranden Alice som lever i ett olyckligt förhållande med en författare och illustratören Ellen som på grund av en uppslitande händelse i ungdomen slutit sig inom sig själv.

Paul Austers ”Sunset Park” kan läsas metaforiskt, som en roman om USA och myten om den amerikanska drömmen. Miles har förlorat sina drömmar, liksom människorna som blivit vräkta från sina bostäder. Miles far, bokförläggaren Morris Heller, har i sin tur förlorat sin son som han ständigt saknar. Men det handlar också om hopp om försoning.

Det är en konsekvent genomförd berättelse full av smarta detaljer som belyser temat. Miles Heller är besatt av klassiska amerikanska basebollspelare och deras öden, framförallt de som efter en olycka förlorat allting. Flera av karaktärerna tittar också av en slump på samma film, ”De bästa åren” från 1946 om efterkrigstidens USA, där skadade soldater kommer hem till sina fruar. På samma sätt kommer den i själen skadade Miles Hiller hem till New York.

Men trots detta är romanen i sin helhet en besvikelse. De olika kapitlen berättas ur olika perspektiv men de många rösterna gör inte historien djupare utan tvärtom tunnare och lite långtråkig. Jag blandar ständigt ihop tjejerna i huset och känner att jag inte bryr mig så mycket om vem som är vem.

Ibland påminner det om mer lättsmält litteratur med enkla och inte särskilt trovärdiga lösningar. Som att den deprimerade Ellen – en person med tvångstankar och neuroser – plötsligt blir glad och frisk efter att ha återförenats med sin ungdomskärlek och bytt frisyr.

Historien lyfter när den berättas ur den melankoliska förläggaren Morris Hellers perspektiv. Beskrivningen av honom känns som den mest trovärdiga. Kanske beror det på något så enkelt som att han är i samma ålder som författaren.

Jag hade gärna velat läsa samma berättelse, fast med färre röster och mer intensitet. Som det är nu känns det som att vänta på en förlösning som aldrig riktigt kommer.