Kerstin Ekman bjuder in till berättarfest!

Det är bara att konstatera att Sveriges snart 80-åriga diktardrottning är i högform i sin nya roman, ”Grand final i skojarbranschen”. Efter drygt 50 år som framgångsrik författare ger hon sig i kast med en inifrånskildring av just den näring hon känner bäst – bokbranschen.

Huvudpersoner i romanen är två kvinnor, som förutom könet egentligen bara har två saker gemensamt. Lillemor Troj och Babba Andersson är båda hängivna bokälskare och båda har växt upp i 1940-talets Kramfors. För övrigt är de som natt och dag.

Lillemor är en ljuslockig luciatyp, alltid välklädd och proper, en lägre medelklassflicka på väg uppåt i samhället. Hennes medsyster från Kramfors är tjock, ful, sjavigt klädd och oförblommerat arbetarklass. Men Babba Andersson har en hemlig styrka: hon vet vad hon kan och hon vet vad hon vill.

Babba vet att hon kan skriva och att hon vet att just hennes deckarnovell är värd förstapriset i en tävling i bildtidningen, som hon har föresatt sig att vinna. Men hon vet också att hon bara kan lyckas om hon skaffar sig en snygg förklädnad. Det är ju fråga om en bildtidning!

Med en förförisk plan i bakfickan söker Babba, som avancerat från A-student i Kramfors till bibliotekarie på Uppsala stadsbibliotek, upp ungdomskamraten Lillemor, som nu pluggar litteraturhistoria vid universitetet i samma stad.

Spelet kan börja! Och Lillemor Troj blir Babbas perfekta förklädnad. Den blonda flickan med litterära intressen utvecklas i lönndom till en ihålig trojansk häst, som Babba kan använda för att smuggla sitt litterära kontraband från rännstenen in i de fina salongerna.

”Grand final i skojarbranschen” är verkligen en uppsluppen pikaresk, en frejdig skälmroman – på ett plan. Den bjuder exempelvis på en lustig och tänkvärd odyssé genom de mest skilda bokliga miljöer.

Inte bara det stora, fina bokförlaget på Sveavägen i Stockholm lär de omaka kulturkvinnorna känna under sin litterära karriär från 1950-tal till 2010-tal. Kungliga Biblioteket, som de kallar ”gubbdagis”, och Nobelbibliotekets sobra rokokostolar med ljusblå klädsel finns också med. De rör sig också hemtamt bland biblioteksvagnar på sjukhus, bland nördiga unga män i svarta jeans på antikvariat i Stockholm och gör fynd i tiokronorslådan på loppis i norrländska glesbygden.

Men samtidigt är romanen så mycket mer – annars skulle den inte vara skriven av Kerstin Ekman. Strax under ytan finns en djupdimension, där frågor ställs om berättandets moral och mening. ”Alla författare stjäl och ljuger”, säger Babba när Lillemor drabbas av samvetskval och vill göra slut på deras lilla hemlighet. Och: ”Alla författare är tvåhövdade monster”.

Tar man som läsare fasta på denna vink är det lätt att se Lillemor och Babba som olika aspekter av en och samma författarpersonlighet – kanske rent av Kerstin Ekmans egen… Lillemor Troj är författarens framsida eller persona – hon är den välkammade damen, bra på att ge svar på journalisternas frågor, bra på att spela den förväntade rollen som kultiverad och representativ.

Babba är då den oborstade baksidan, författarpersonlighetens skugga. Hon är den galna kvinnan på vinden, det är hon som har skrivarinspirationen. Hon glömmer tid och rum för sin diktning och hon får pennan att glöda. Babba är med jungianskt språkbruk animus, mannen i kvinnan, vägen till själens hemliga rum.

Men det är bara tillsammans som Lillemor och Babba lyckas med sitt författarprojekt. Och det är just i denna Kerstin Ekmans lek med formen ”autofiktion” som romanen blir verkligt spännande läsning. ”Grand final i skojarbranschen” förmedlar ett långt författarlivs insikter i berättandets vedermödor, i dess plågsamma stunder och i dess djupa glädje.