Som snabbmat med extra allt
Åsa Lantz: ”Vår man i Shanghai” (Bonniers)
Relaterat
Att läsa Åsa Lantz nya spänningsroman, ”Vår man i Shanghai” är som att tugga i sig en portion snabbmat med extra allt. Man blir mätt, men även om varje del av måltiden är god ger den överambitiösa kombinationen också en däst känsla.
Här är några av personerna som medverkar i romanen: en ung tjej som ägnar kvällarna åt att hänga på en självmordssajt på nätet, en bisexuell regissör och före detta polis, hans osedvanligt snygge pojkvän och sambo, (polis, med ätstörningar), en kvinnlig tv-journalist som blir misshandlad och hunsad av sin man, en hemlös kvinna med kvaliteter som för tankarna till Lisbeth Salander. Och då befinner vi oss fortfarande i Sverige.
I Shanghai utökas persongalleriet med fler figurer, och anrättningen kryddas med ännu fler hemligheter.
”Vår man i Shanghai” är andra delen i en trilogi som inleddes med ”Vart tog den söta lilla flickan vägen”. I stora drag handlar romanen om hemlösa män som åker till Shanghai för att gifta sig med kinesiska änkor.
Isa Montgomery, journalisten, vill skildra detta, men hindras av sin man som tycker att hon ska ägna sig åt hemmet i stället. Viggo, regissören, får ett erbjudande han inte kan tacka nej till när han av en rik teaterinresserad kines bjuds till Shanghai för att sätta upp en akt ur en pjäs av Noel Coward. Törnrosa, den hemlösa kvinnan, får ett paket med sin mans könsorgan, och inser att hans resa till Shanghai lett honom till helvetet.
Alla vägar bär således dit och en stor del av handlingen i romanen utspelar sig där. I hastiga tillbakablickar förflyttas läsaren också till 1920-talet och en händelse 1949. Allt hör ihop och knyts så småningom samman. Det är spännande, det är stundtals intressant, men det är många trådar att hålla reda på och det är, som sagt, för mycket.
När slutet uppenbarar sig kommer det inte som en överraskning, det mesta har jag anat mig till. Samtidigt kommer tvivlet smygande.
Tror jag på det här? Nej. Är det inte lite för många osannolika sammanhang? Jo. Är det inte väldigt mycket väsen för någonting som visar sig vara nästan ingenting? Jo.
