Som vanligt när jag läser Stephen Booth funderar jag över vem jag skulle vilja se som Ben Cooper och Diane Fry i en filmatisering.

”Djävulsklippan” är elfte boken och ännu har det inte gjorts någon tv-serie. Skandal, tänker jag, innan jag besinnar och kommer fram till att det nog aldrig blir tv-serie av böckerna.

Miljöerna hade varit perfekta att fånga, Peak District är spektakulärt, vilt och vackert, men intrigerna är alltför stillsamma och människorna för komplicerade.

Så jag får nog även fortsättningsvis nöja mig med att läsa. Elva böcker hittills alltså. I ”Djävulsklippan” har Ben Cooper stigit i graderna och som nyutnämnd kriminalinspektör får han i uppdrag att utreda ett misstänkt inbrott med dödlig utgång.

En liga, i media kallad Vildarna, sprider skräck i trakten och med tiden har deras metoder blivit allt råare. Ben är inte lika övertygad som alla andra att det den här gången är Vildarna som ligger bakom. Ingenting verkar vara stulet, och invånarna i den lilla byn är mer intresserade av att förtala grannarna än att hjälpa polisen. Girighet och avundsjuka bubblar under ytan. Och snart sker ännu ett våldsamt dödsfall.

Vad är det egentligen som gör Stephen Booths böcker så bra? De saknar många av de ingredienser som anses nödvändiga i en deckare. Tempot är lågt, Ben Cooper står ofta stilla och blickar ut över sitt vackra Peak District, medan han filosoferar och glömmer att lyssna på sin kollega. Några obligatoriska biljakter är det inte heller fråga om. Och förövarna är inga utstuderade seriemördare som lämnar meddelanden till polisen i form av symboler och tecken skrivna i blod. Spännande på nagelbitarnivå är inte romanerna heller.

Det är något annat, något som får många andra kriminalromaner att framstå som spekulativa och dumma. Någonting som går på djupet, kanske.

Den stora frågan, som jag naturligtvis inte får svar på, är vad som ska hända med Diane Fry. Kommer hon att stanna kvar i Edendale eller söker hon sig därifrån? Ett steg fram och två tillbaka, det är så man lär känna inspektör Fry, den mest komplicerade och sammansatta person jag stött på i en kriminalroman.

Kanske är det för hennes skull jag känner djup saknad varje gång jag läst ut en Booth-roman. Hon skulle avsky mig om hon visste det.