Först när hon dog 1962 i en överdos (förmodat självmord) förstod allmänheten att det fanns en annan Marilyn bakom ytan. En känslig och djupt olycklig kvinna.

I den här boken får vi för första gången möta Marilyn Monroe genom hennes egna texter. De aldrig tidigare publicerade texterna består av dikter, dagboksanteckningar och brev som testamenterats till vännen Lee Strasberg. När han dog 1982 hittades breven av hans änka och nu drygt 30 år senare har det blivit en bok.

Att se ikonens anteckningar på gulnat papper är svindlande. De känns märkligt moderna, som om de hade kunnat vara en ung bloggerskas och inte en sedan länge avliden filmstjärnas. Texterna presenteras grundligt. Ofta är originalen svårlästa och kladdiga så förutom en kopia av dem finns även en renskriven version på engelska och en översättning till svenska.

Att Marilyn inte var någon dumbom, som hon ofta fick gestalta på film, är ingen nyhet. Hon var mycket intresserad av konst, musik och litteratur. Förutom texter innerhåller boken fotografier på Marilyn läsande och tillsammans med litterära storheter som Truman Capote och Edith Sitwell.

Att hon skrev poesi var däremot en överraskning för mig. Hon skriver självrannsakande och med en lakonisk sorgsenhet som påminner om den hos Sylvia Plath eller Dorothy Parker. Här finns också tankar kring skådespelaryrket som visar på en disciplinerad konstnärssjäl och en strävan efter perfektion.

Det som slår mig mest är annars osäkerheten och självföraktet. Det blir tydligt att Marilyns berömda skönhet lika mycket var en förbannelse som en välsignelse. Som allt annat obeständigt ledde den ofta till ångest.

Som 32-åring synar hon självkritiskt sitt ansikte och noterar minsta lilla ålderstecken. Flera av hennes dikter handlar om rädslan för åldrandet och vad det för med sig – att kanske inte längre bli omtyckt och älskad. Att bli övergiven.

För mig som har beundrat Marilyn Monroe sedan jag var liten är detta gripande läsning. Dock kan jag känna mig något frågande till förordet skrivet av redaktörerna Bernard Comment, Stanley Buchtal och den italienska professorn och författaren Antonio Tabucchi.

Poetiskt och välskrivet, visst. Men dessa äldre mäns förälskade svärmande gör mig ändå smått irriterad. Antonio Tabucchi jämför henne med en fjäril. Men, tänker jag, kunde hon inte för en gångs skull få slippa att vara en fjäril och bara vara människa av kött och blod?

En kvinnlig röst hade behövts här, någon som vet hur det är att betraktas som kön mer än människa.