Bo Bergman satt i Svenska akademien i 42 år men där hamnade aldrig hans närmaste vän och kollega Hjalmar Söderberg. Så småningom fick Bergman akademiens uppdrag att skriva ett så kallat minnestal över honom. Det fick titeln ”Hjalmar Söderberg”, förelåg 1950 och ges nu ut på nytt.

Bokens första kapitel liknar en snabbspolning där Bergman summerar Söderbergs författargärning. Sedan följer fem genreinriktade kapitel där Bergman i huvudsak går kronologiskt fram och fördjupar sina inledande tankar. Då riktar han också ljuset mot litterära förebilder och impulsgivare.

Söderberg läste systematiskt in sig på ny skandinavisk litteratur. Kielland var till exempel viktig för honom, ”en litterär etsare som hade skarpa syror till sitt förfogande” (det finns gott om sådana språkliga fullträffar).

Mest betydde dock de franska författarna. Han fick glädjefnatt när Anatole France tilldelades Nobelpriset. Framför allt har Söderbergs novellkonst inspirerats av fransmännen. Och det är i de bästa novellerna han når som längst, summerar Bo Bergman.

Det vackraste Söderberg skrivit är barndomsskildringen i ”Martin Bircks ungdom”, slår Bergman fast och skriver själv mycket vackert om de kapitlen i genombrottsromanen; de kom faktiskt till redan 1891, tio år innan romanen gavs ut.

Då upptäckte man för första gången hur kluven Söderberg egentligen var: både ”kylig och varmhjärtad”, både ”elegisk och humoristisk”, en ”tungsint sensualist utan något överflöd av röda blodkroppar”.

Tack vare Sten Reins doktorsavhandling vet vi ju mycket om Maria von Platen, den kvinna Söderberg använde som modell när han tecknade Lydia Stille i ”Den allvarsamma leken”. Men Bergman menar att romanen bara handlar om en särskild kvinnotyp, hon som både älskar och vill utöva makt.

Man undrar ju hur mycket han egentligen visste. Allt kanske.

Mycket litet av de båda författarnas nära relation anas emellertid i biografin. Bergman refererar inte heller särskilt ofta till de många breven från vännen (de utgavs av Per Wästberg 1969).

Det finns någon enstaka interiör från Söderbergs hem i Köpenhamn där han levde allt mer isolerat under de sista åren (”sjukdomen höll honom i arrest på rummen”). Minnestalet, som väl närmast är en essä, bygger i stället på närläsningar av Söderbergs böcker.

Denna lucka täpper redaktören Lotta Lotass till i sitt utmärkta förord. Hon berättar om deras vänskap och citerar ur brev och verk. De två hade samma temperament och värderingar (”de föddes gamla” och ”fick gråa hår i vaggan” som Bergman skriver i en dikt), samma litterära husgudar och samma pessimistiska livshållning.