John Cummings har efter en lång musikkarriär och över 2 000 spelningar dragit sig tillbaka till Los Angeles. Där lever han tillsammans med sin fru Linda och katten Cindy. En dag gör han av en slump en hälsoundersökning och får veta att han har prostatacancer. Det blir början på en obarmhärtig och plågsamt utdragen vandring mot slutet.

Bengt Ohlsson fick sitt stora genombrott med romanen ”Gregorius” där han skrev om en av litteraturens mest impopulära figurer, den liderliga prästen från Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Även nu har han valt att skriva om en person som har ogillats av många.

John Cummings (1948-2004) var gitarrist i Ramones och mer känd under namnet Johnny Ramone. Han var känd för sin utstrålning och för att han spelade fortare än alla andra – men också för att han var bandets ”diktator” som körde med de andra bandmedlemmarna och snodde sångaren Joey Ramones flickvän.

Dessutom var han något i punkrocksvärlden så ovanligt som republikan. När andra artister demonstrerade mot kriget i Irak 2001 hyllade Johnny president Bush.

Det hade med andra ord varit ganska lätt att tycka illa om John Cummings. Men Bengt Ohlsson är hundra procent lojal med sin karaktär. Han blir John Cummings och får läsaren att känna med, förstå och tycka om honom.

Även om hans politiska åsikter ibland var ruskiga (som att bombningen av Hiroshima var bra) så framstår han inte som en elak person, mer som en blandning av ett osäkert barn och en surmulen gubbe. Ibland får man lust att ruska tag i honom, men också att krama om honom.

För mig som Ramones-fan är det förstås extra spännande läsning. Men även om jag aldrig hade lyssnat på deras musik hade jag haft stor behållning av boken. Författaren behandlar inte bara ett enskilt livsöde utan berör också tidlösa frågor om liv och död. Istället för den vanliga rock’n’roll-dokumentären har Ohlsson valt att skriva om en mans sista år i livet – det är sorgligt, men inte utan ljusglimtar av hopp, vänskap och kärlek.

Språket med de korta meningarna och de amerikanska uttrycken genomsyras av huvudpersonen. Att det är en författare på Södermalm som tänker tankarna, och inte en rockstjärna i Los Angeles, är en imponerande illusion. Precis som Joyce Carol Oates och Curtis Sittenfeld, har Bengt Ohlsson lyckats skildra ett liv som inte syns på några fotografier eller går att läsa sig till i intervjuer.

När John mår dåligt, kräks, febersvettas och har diarré, känns det så verkligt att det gör ont i kroppen. Det är litteratur när den är som allra bäst, när man faktiskt glömmer bort att det är litteratur.

Samtidigt är det förstås problematiskt med romaner som handlar om verkliga människor – speciellt när det är så kort tid sedan personen faktiskt levde.

Jag får påminna mig själv under läsningens gång om att jag inte läser om den verklige John Cummings. Kanske gick det till såhär, kanske inte. Oavsett vilket är det en gripande roman, som lämnar stort avtryck.