Håriga pungkulor, hakor som liknar stjärtar, rinnande snor och fula självgoda personer är vanliga inslag i serietecknaren Nanna Johanssons värld. Hon vill visa fram sådant som inte syns i medieutbudet men också peka på ojämlikheter i samhället.

Det här är hennes andra seriealbum efter debuten ”Fulheten” (2009) och hon fortsätter i samma fräna och rättframma stil med längre historier uppblandade med enrutingar och fotografier. Hennes feministiska, antirasistiska och queerpolitiska budskap framställs med massor av svart humor och gestaltas med härligt klatschiga färger.

Ibland påminner det om Nina Hemmingssons stil, som också hon vänder på könsrollerna i sina serier för att visa på deras absurditet, men Nanna Johanssons politiska agenda är tydligare. Ibland blir det snudd på övertydligt, som i ”Björn-Glenns lidanden” som ironiskt skildrar ett typiskt manschauvinistiskt beteende.

Allra roligast är de mer burleska infallen. Som när en man i bankomatkön skriker till den gamla kvinnan framför sig: ”Kom igen, kärring, fortare kan du!” och hon leende vänder sitt rynkiga ansikte mot honom och säger ”Det sa din fru också när jag låg med henne!”.

De fotograferade matvarorna som Nanna Johansson har förpackat i egendesignade förpackningar utgör också en perfekt blandning av humor och konst, som konserverna med krossade tomater med texten: ”Jävligt krossade tomater. Där fick dom så dom teg, tomatjävlarna!”

Man skrattar, äcklas men känner sig också stärkt. I en värld besatt av perfektion är Nanna Johanssons fulhetsfrosseri en total befrielse.