Måndagskvällen blir en resa bakåt i tiden, till brytpunkten under 1950-talet när svensk jazz utvecklas genom moderna inslag, men fortfarande är gångbar som dansmusik i folkparkerna. En av de mest anlitade låtskrivarna och arrangörerna då var Gösta Theselius (1922–76), idag okänd för många.

Mest intressant när Clas Engwall Septet från Göteborg hyllar "Tesse" är de sällan hörda kompositionerna, för ofta längtar jag efter längre solon, där blåsarna får sträcka ut och bli personliga. Altsaxofonisten Björn Cedergren har ofta den viktiga leadstämman och får mindre utrymme än när delar av bandet turnerade med ett "Cannonball" Adderley-program 2010.

I "Siesta" släpper Björn loss efter en stunds magiskt samspel ensam med tenoristen Eric Liftig, som imponerar mest mot slutet i "Nasi goreng" (även kallad "Cobra") där han anpassar spelet med pauser/utbrott i latindelen och flytande, längre fraser i swingpartiet.

”Siesta" med sin symfoniskt pampiga inledning, komp med pukstockar, samt växlingar både i tempo och mellan latin och swing ansågs förresten som experimentell när den gavs ut på Metronomes allra första skiva 1949. Kanske inte konstigt att Theselius senare skrev filmmusik – som "Tesselation" till "Medan staden sover".

Trombonisten Markus Ahlberg tar förstås hand om Åke "Kometen" Perssons favorit "Mountain music" och lirar även rent och snyggt i lugna "Slide rule", med lika delar folkviseton och "Smoke rings"-sweet.

Pianisten Per Johansson, som även är kapellmästare i R.E.A:s nya krogshow, hört fint genom blåset i korta inpass och sticker särskilt ut med fri rytm och tvåstämmiga löpningar i "In the fall" ur Arne Domnerus Nalen-repertoar.

Gunnar Petersson spelar med väl tungt beat på 2–4, men han showiga avslag passar tidsandan. Dessutom gör han ett vasst trumsolo, inlett som Buddy Rich brukade – med olika virvlar: press rolls, enslags och tvåslags i ritardando.

Basisten och bandledaren Clas Engwall är nog inte född till att tala offentligt, men berättar på ett trivsamt sätt om Theselius liv och orkesteruppdrag, kryddat med ett par anekdoter om hans talang att snabbt skriva ut stämmor för en orkester.

Jag hade gärna hört mer musikaliska detaljer – exempelvis på vilka sätt han inspirerades av Stan Kentons och Dizzy Gillespies respektive storband och senare Lennie Tristano i "Cream of the crop" och Miles Davis tubaband i "Ketopa".

Nu är det istället upp till oss lyssnare att själva förstå hur klangerna förändras när Daniel Vessby byter till flygelhorn eller skapar ett metalliskt sound med en harmon-sordin i trumpeten i "N'est-ce pas".

Men det klarar vi, eller hur?