Gillar du att resa? Ja, du. Som läser detta. Vart då i så fall? Nya ställen eller platser du gillar och har varit på förut?

Jag som oftast skyndar vidare till nya jazzalbum varje vecka uppskattar återbesök i ett spännande musikaliskt landskap. Har det förändrats, blivit avskalat, mer organiserat och kanske blekare – eller blommigare på ett vildvuxet sätt?

Efter att ha knockats av Hanna Elmquist för fem år sedan missar jag ogärna chansen att se henne live igen. Ibland kan enskilda soloinsatser lyfta en konsert, men tisdagskvällen på Jarlen blev minnesvärd främst tack vare den 35-åriga sångerskan, låtarna och det pigga kompet.

Andra set inleds med Ellingtonklassikern "
Do nothin' till you hear from me" och efter Lars Ekmans basintro sjunger Hanna bluesigt med ögonen slutna, huvudet bakåtlutat och ett smittande leende. Hon gör ett långsamt, försiktigt scatsolo, utan ordlös ekvilibrism à la Anita O’Day, som hennes närmast vibratolösa röst liknar även när frasering och värme kan påminna om en Nancy Wilson utan heshet.

Oavsett influenser snackar vi om en personlig stämma, särskilt i det både glittrande och gnisslande övre registret, där snyggt engelskt uttal och tydlig diktion blir en förutsättning för att kunna förändra tonen i en enda stavelse, som i Hannas flörtiga bossa "Little animal".

Där plockar Björn Jansson fram basklarinetten och jag hade gärna hört färre skalor och fler längre tonsprång. Hans styrka är att skönt tillbakalutad med fyllig ton i tenorsaxen liksom flyta ovanpå ett rytmiskt intrikat komp som i egna "Passion & heart". Att Björn gärna låter pianot dubblera basgången märks även i den rakare latinlåten "Speak slow" och "Shortcomings", med breaks och ett ruffigare solo på barytonsax.

Jag gillar originallåtarna, men blir samtidigt glatt överraskad att debutalbumets kreativa tolkningar av standards får gott om utrymme, från inledande "Star eyes" i rumbarytm till en walking-version av Jobim-bossan "
No more blues". I min favorit "
Love for sale" känns det dock som om kompet inte riktigt sitter ihop utan mer kör individuella race.

Daniel Fredriksson trummar med sedvanlig frenesi och tar fina initiativ till att lösa upp rytmen och lira friare, som när balladen "Spring can really hang you up the most" har blivit jazzvals i dubbeltempo. Ibland överröstar han pianot, som tyvärr låter rätt stumt kvällen igenom.

Det beror dock inte på Carl Bagge (Gals and Pals-Lasses son), som vikarierar för ordinarie pianisten Adam Forkelid. Calle inleder Hannas mörka blues "Was this all?" – sjungen med så starka känslor att jag naglas fast i stolen ett par meter från scenen.

Ni får väl kika in genom fönstret och se om jag blir kvar ända till Jazz i Halmstads nästa konsert, med Led tisdag 2 oktober…