De närmaste dagarna efter dödsbudet gick jag omkring som i en glasbubbla med blicken mot marken.

Vid en intervju för något år sedan hade en kvinna berättat att hon hade lyssnat mycket på Bob Dylans "Not dark yet" när hennes pappa dog, så jag satte på albumet, mästerverket "Time out of mind" från 1997.

Och visst, "Not dark yet" passade som handen i handsken – men det spår jag fastnade för var "Make you feel my love".

Jag lyssnade fem gånger. Och fem gånger till.

Det är en hymn, en gospel buren av piano och orgel (ett av många – men det borde finnas fler – kärleksmöten mellan dessa instrument i musikhistorien) och sången för tanken till en kyrka, till ett bröllop eller en begravning. Så full av glädje eller smärta. Leenden och gråt.

"Make you feel my love" är ingen av Dylans mer intrikata texter, utan en rad tämligen konventionella strofer om total kärlek.

Men det är vackert. Det är sådana ord vi behöver höra – och säga själva. Ofta. Och ibland mer än annars.

Som i vers tre:

"I'd go blind and I'd go black and blue/I'd go crawling down the avenue/There's nothing that I wouldn't do/To make you feel my love".