Hur skulle du beskriva plattan?

– Det är alltid det svåraste. Men som en blandning mellan Kiss och Fleetwood Mac, alltså klassisk 1970-talsrock. Den här plattan är lite ösigare än förra skivan och lite mindre polerad.

Första singeln heter ”Five minutes of fame”. Är det allt man hinner med nuförtiden, som 2012 års version av det mer klassiska uttrycket ”fifteen minutes of fame”?

– Jag har inte tänkt så, men visst är det sant som du säger. Bara folk får vara lite i centrum. Det är det som verkar vara viktigt och som driver folk, snarare än att man vill göra något man brinner för. Man vill bara ha sina sekunder nästan. Men vad låten egentligen handlar om vill jag inte berätta, det får var och en tolka som de själva vill.

Du har inplanerade spelningar i Malmö, Göteborg, Stockholm och Köpenhamn, kommer du till Halmstad och spelar?

– Jag hoppas det. Jag ska ut och spela i oktober men sedan får vi se om jag kan komma till Halmstad till vintern eller på våren. Det finns inget riktigt drömställe att spela på i Halmstad. Om Diezel hade funnits kvar, och de hade fått servera öl, hade det varit en grym rockklubb.

Du har haft ett högt tempo i dina produktioner. Debutplattan kom 2011 och nu kommer denna. Kan man förvänta sig att du ska leverera en skiva om året framöver?

– Nej, det kan man nog inte, men vartannat i alla fall. Det är så skoj att skriva musik så jag vill se hur långt jag kan komma. Jag jobbar på så får vi se vad det blir av det.