Mellansnacket är så där, resten är briljant. Jag älskar hur Leslie Feist leder sitt band och bygger upp sina låtar. Det är en fokuserad spelning från en artist som alltid utvecklas och som uppenbarligen älskar att vara just här just nu.

Duetten You and I med Jeff Tweedy från Wilco blir ett bedårande fint avslut.

Plats på scen för Depparjepparnas patriark anno 2012, Bon Iver, som visar sig vara festivalens mest överskattade artist. Inledningsvis känns det tämligen själfullt i Perth, även den mullrande Minnesota, WI funkar fint och For Emma är fortfarande en fulländat fantastisk poplåt. Framförallt har Justin Vernon en finfin falsettpipa.

Men jazzkakafonin som dyker upp i tid och otid ska inte misstas för tecken på musikalisk genialitet, det handlar om instrumental onani och det är rent oförskämt att utsätta publiken för. Skala av, skippa storbandet. Gör om, gör rätt. Och jag tyckte också det var coolt att svära mycket. På mellanstadiet.

Blur går ut hårt med dansgolvshitten Girls & boys och verkar riktigt lovande. Men vi får en rätt ojämn spelning av britterna och vissa låtar känns bara daterade.

Den så energiska Parklife blir inte alls vad den en gång var och Beetlebum känns bara såsig.

Andra bitar fungerar bättre. Den knarkiga sitaren i Out of time sänker ner mig i ett meditativt tillstånd, allsången som uppstår i Tender är riktigt fin och urladdningen i Song 2 är helt okej när alla börjar studsa som tokiga.

På det hela taget stannar dock intrycket vid småtrevligt. Mest av allt får konserten mig att längta tillbaka till Pulps triumf förra året.

Lördagen i Slottsskogen handlar framför allt om det sorgliga i att Frank Ocean ställt in sin konsert. Men också om att vi äntligen fick två saker: Riktigt toppenväder och 3dglasögon till Kraftwerks kvällsspelning.

Men även indie/elektrotrion Miike Snow fick igång dansmusklerna hos publiken på Azaleascenen. Det tog sin tid, sakta men säkert byggde gruppen upp ett sväng och publiken nådde extas när man (klokt nog) sparat den fantastiska hitten Animal till sista låt. Kanske de allra tyngsta minuterna under hela festivalen.

Så var det äntligen dags att ta plats framför Flamingoscenens sista konsert på Way out west och de tillresta kulttyskarna i Kraftwerk.

Det här blir kul tänker jag, småtöntiga gamla projektioner och syntnostalgi. Tills jag vänder mig om och ser en armé av 3dglasögonprydda människor bakom mig som i trance följer det som börjar hända på scenen. Kraftwerks monotona syntbasar, genialiskt enkla arpeggion, raspiga robotröster och slamrande maskinljud vaggar snart även in mig i ett hypnotiskt tillstånd. Jag vill efter en liten stund inget annat än att uppgå i ett robotkollektiv. Leva ett organiserat och effektivt framtidsliv. Wunderbar.

För trots de ibland rätt lökiga projektionerna på scenen lyckas Kraftwerk även kännas förvånansvärt dagsaktuella. Det är nog fler än jag som skänker en tanke till roboten Curiosity långt borta på Mars när bandet spelar mäktiga Spacelab.

Vid ett annat tillfälle tittar jag ner på min smartphone som det senaste året blivit en förlängning av mig själv, det närmaste en teknisk pryl kommit att bli upplevt livsnödvändig. Plötsligt framstår The man machine som från scenen äter sig in i mitt sinne som kusligt dagsaktuell.