Nya albumet Ceremony släpptes för mindre än en månad sedan och alla som lyssnat in sig någorlunda undrade säkert, kommer hon ta upp en orgel på scen? Albumet är nämligen inspelat på, och kretsar kring, kyrkorgeln.

Nej, ingen kyrkorgel på scen. Bara en keyboard med orgelljud. Det var förresten så hon kom att fastna för det. Hon flyttade till Köpenhamn och fick inte med sig sitt piano från Göteborg och fick därför köpa ett elektroniskt. På det hittade hon en knapp med det sakrala soundet och blev inspirerad.

På Way Out west öppnade hon med ”Epitaph of Theodor”, som hon gör på skivan. Hon fortsatte med spår två, ”Deathbed”. Efter det – ”Mountains Crave”, som släppts som singel. Den är den mest melodiösa och popiga låten från skivan. Resten är ganska sakralt à la dödsångest. Tänk begravning.

Det är ingen pigg spelning. Det är tung bas och långsamma utdragna toner. ”Har någon dött eller?”, frågar killen som satt bredvid mig. Ja, hennes morfar. Annas syster, Maria von Hausswolff stöttar på sång och ”Harmonica” tillägnar de honom.

Det är en bra spelning och Anna von Hausswolff sjunger lika ofattbart rent som alltid. Däremot är ljudet för högt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men det hade blivit ännu bättre om man inte hade behövt oroa sig för sina hörselgångar från början till slut. Jag skulle även önska att hon hade spelat inne i till exempel Annedalskyrkan, istället för utomhus på Azalea. Det, hade varit ren magi.

Några timmar senare spelade First Aid Kit.

Duon består av de svenska systrarna Klara och Johanna Söderberg från Stockholm. De har nått otroliga framgångar med sin folkpop och var till exempel en av den amerikanska musikfestivalen Coachellas största bokningar i år. Det säger ganska mycket.

Deras senaste album The Lion’s Roar släpptes i januari 2012. Jag hade gissat någon gång 2011. Det känns som att jag inte minns tiden före. Låtarna har hörts överallt, hela tiden, sedan dess.

De äntrade Flamingo-scenen i duggregn och startade med ”This Old Routine” och ”Blue”, och fortsatte med den ena finstämmiga låten efter den andra. I mönstrade klänningar och långt hår trollband de den största folkmassan jag sett på Way Out West, hittills.

2008 såg de Fleet Foxes på Linnéscenen där på festivalen. Efter det gick de ut i skogen hemma där de bodde, och spelade in en cover. Det var bara dem och en akustisk gitarr - inga långa hår och inga mönstrade klänningar. Bara dem och deras röster. De blev uppmärksammade av Fleet foxes själva och fick spela med dem.
- Hade det inte varit för den inspelningen, och dem, hade vi nog inte stått här, berättade Johanna.
Fleet Foxes spelade 2008 på områdets minsta scen. First Aid Kit stod i fredags på den största, och spelade låten igen.

De två systrarna fick även sommarprata i P1 i år – en mindre lyckad historia. I radiostudion lät de som små, unga, nervösa flickor som läste direkt av ett papper. Inga av de adjektiven kunde tillskrivas dem där de stod på Flamingo.

Utöver Fleet foxes-covern spelade de ännu en låt som inte var deras egen – Fever Rays ”When I grow up”. Ungefär då sprack det upp. De i publiken tog av sig sina ponchos och solen gav spelningen ytterligare en dimension av lycka.

Som näst sista låt spelade de titelspåret ”The lion’s roar” och efter den, låten som även avslutar skivan, ”King of the world”. Det var något visst med trumman, den var så dansinbjudande? Det var något med dem. De slängde med sina hår och vi med våra. First Aid Kit – först ut att få oss till spontandans!