”Preludes, Fughettas and Fugues” (Glenn Gould, Bach, 1980)

Trots att jag lyssnade mest på The Band vid den tiden så fastnade jag direkt för den säregna pianistens tolkning av Bach. Det var piano som jag aldrig hört det förut. Borta var de dånande konserterna där ackorden flyter ihop  i en imponerande ljudvägg.
I stället leker Gould med rytmen i de små barockstyckena, plockar isär dem i sina minsta beståndsdelar sätter ihop dem igen och ser till att lyssnaren inte missar en enda ton. Han verkar ha ett alldeles särskilt intresse för musiken. Precis som en matematiker med sina uträkningar, eller en uppfinnare med sitt experiment så vill han visa hur den fungerar.
När jag några år senare såg en dokumentär om mannen bakom musiken så blev jag ännu mer fascinerad.
Glenn Gould föddes i Toronto 1932. Han var ett underbarn och en särling, perfektionist och hypokondriker som blev konsertpianist  i unga år, tidigt drog sig undan offentlighetens ljus för att bara spela in skivor och sedan dog i förtid vid 50 års ålder. Han var inte bara en gudabenådad pianist utan även kompositör, radioman och en skicklig schackspelare.
Bilden av den ständigt frusne mannen i ytterrock, halsduk och mössa mitt i sommaren är lätt att fastna för och väcker nyfikenhet kring den excentriske musikern. Hans mest kända inspelning är den av Bachs Goldbergvariationer från 1955. Skivan lär vara en historisk storsäljare inom den klassiska musiken och når ständigt en ny publik. Jag ser Glenn Gould som en (ofrivillig) rockstjärna i sitt skrå.