Att ge sig hän åt vemodet i november
15:e november (Monica Törnell, 1972)
Sålunda är vi åter i november, en tid som många hatar. Månaden utan nåd, the mother of alla skitmånader som det brukar heta.
Relaterat
Artikelbilder
Jag gillar inte heller slask och mörker men mest för att det är opraktiskt. Jag blir inte psykiskt nedbruten av uselt väder – lika lite som jag blir automatiskt glad av sol och värme.
Det lär dyka upp många välstajlade coacher i tidningar och tv med tips för att få oss att bli pigga och glada, och glömma bort november. Men ett alternativt sätt kan vara att göra precis tvärtom, ge sig hän åt vemodet och omfamna melankolin – som i ”15:e november”.
Låten, en jazzig ballad av Owe Junsjö och Bo Dahlman, sjungs med sensuell stämma av Monica Törnell (på hennes debutplatta ”Ingica”) och texten dryper av fukt: ”bara dimma så långt han såg”.
Det handlar om en man som tar en dyster promenad, återvänder hem, öppnar fönstret... ”och hans avsked blev till höstens sista dikt/det var den 15:e november/och den dagen hände ingenting av vikt”.
Inte så kul för mannen men det är en fantastisk sång och jag brukar stanna upp 15/11 varje år och fundera över tillvaron.
Ibland mår jag bra, ibland motsatsen.
Det har, som sagt, inte med årstiden att göra.
