Akilleshälen med Joplin
Relaterat
Fakta
Låten
”Me and Bobby McGee (Janis Joplin på ”Pearl”, 1971)
Till slut spelar det ingen roll hur många Richard Thompson-boxar man äger, hur många doktorsavhandlingar om Dylan man har i bokhyllan eller hur smidigt man införlivar Vetiver i bekantskapskretsen eller att man till synes bekymmerslöst ägnar nätterna åt att sniffa på originalpressningen av John Coltranes ”Expression”– för det finns en akilleshäl. Det är som om vi byggt upp hela vårt liv, den väv som utgör vårt liv, för att undkomma denna akilleshäl. Ack fåfänglighet!
För rätt som det är sipprar den in, som ett brev i brevinkastet, från radion, mellan skramlet i ett restaurangkök, i den sövande letargin på en bussterminal. Rockjournalistikens kryptonit, Lägereldarnas kattguld, Bandana-eposet: ”Me and Bobby McGee” med Janis Joplin.
Joplin förvandlar Kris Kristoffersons trallvänliga roadmovie till en personlig exorcism. Hon fladdrar med läpparna som en jockey på upploppet och knackar samtidigt in ”freedom’s just another word for nothin’ left to lose” på stentavlorna.
Att den ombesjungna ”Bobby McGee” är en allegori över Janis Joplins utmätta relation med publiken gör inte dramat mindre autentiskt. Gastkramande. Världens gladaste sorgligaste sång!
Min akilleshäl.



























