Augustprisets mest överraskande nominering, debutanten Tomas Bannerheds barndomsskildring ”Korparna”, handlar om en ung ornitolog med järnkoll på artlistor och lockläten.

När författaren intervjuas i radio är det i ”Naturmorgon”! Men när litterära och konstnärliga förebilder utpekas nämns Vilhelm Moberg, som Bannerhed inte har mycket gemensamt med förutom att orten är ett stenigt bondehemman i Kronoberg.

De viktigaste inspiratörerna, naturskildrare som Erik Rosenberg, Sven Rosendahl, Björn von Rosen, Olle Holmlöv, Arne Sucksdorff (”Det stora äventyret”) och Christer Persson (”Drakdödaren”) nämns inte. Antagligen för att de är okända i samtidens korta minne.

Bannerheds bok, om en tolvårig pojke som lever i skräck för sin psykotiske småbrukarfar och flyr ut i naturen, balanserar på originalitetens knivsegg mellan pekoralet och pastischen.

Att nominera en debutant till Sveriges främsta litterära utmärkelse är kanske modigt och framsynt av juryn, men kan också vara att göra författaren en björntjänst. Ändå nominerar juryn ännu en debutant: arkitekturstuderanden Carolina Fredrikssons postapokalyptiska Göteborgsroman ”Flod”.

Berättelsen, om de föräldralösa Alka och Kappen som lever i misär vid Älvsborgsbrons norra fäste, är grammatikaliskt välskriven, men både motiviskt och stilistiskt osjälvständig. Ett arbetsprov från skrivarkursens duktigaste elev.

Detta ett år då Magnus Dahlström återkommit till romankonsten med sin magnifikt obehagliga ”Spådom”. När Torbjörn Flygt återupptagit sin en gång Augustbelönade berättelse om Johan Kraft. När Christine Falkenland och Jens Liljestrand givit ut kvalificerade och mogna romaner.

Och framför allt, juryns största lapsus, Kjell Johanssons mästerliga ”Det var inte jag”, epilogen till publikkära trilogin ”De utsatta”.

Eva-Marie Liffners nominerade bok, ”Lacrimosa”, är förstås som vanligt ett läsäventyr, tack vare författarens ojämförliga förmåga att skapa suggestiva historiska tablåer. Men den lider också av författarens oförmåga att döda sina älsklingar, vilket gör historien om CJL Almqvists (upp-)funna hermafrodit Ros överlastad och splittrad.

Sören Bondesons diktsamling ”En kubikmeter jord” är något så ovanligt som vetenskapsdikter, med fakta från mikrobiologi, kosmologi och geokemi.

Dikterna är uppdelade efter den katolska tidebönen, och gestaltar den troendes konflikt mellan slump och determinism, medvetande och icke-medvetande, i skapelsen. Bondeson får vara hur bra han vill, diktare vinner ändå aldrig Augustpriset. Till skillnad från Nobelpriset.

Den enda nominering som i mina ögon förtjänar att vinna är Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, för sin obändiga puls och rasande friska, energisprakande täta samtidsspråk. Och Bengt Ohlsson då? Ja, han vinner väl som vanligt.

Fotnot. Augustpriset delas ut 21 november.