Sickan Carlsson var glittrande glad. Hon var för god för den här världen men levde ändå i den, i hela 96 år.

Onsdagens bud om hennes död gör mig vemodig, det brukar jag bli när någon som ”alltid har funnits” – det vill säga under hela min livstid – går bort.

Ändå föraktade jag henne och allt som hennes filmer stod för på 1970-talet, när jag var ung och arg. Jag dömde ut filmerna som falska och taffliga och var inte för en sekund förälskad i ”hela Sveriges lilla fästmö” (en benämning som annars var reserverad för värdinnorna i ”Hylands hörna”).

Så här i efterhand undrar jag om det verkligen var så många män som dyrkade Sickan. Var det inte snarare männens föräldrar som tyckte att hon var ett gott parti?

Senare i livet , när jag hade blivit gammal och bitter – det var någon gång i 20-årsåldern – skedde en förändring.

Jag såg då och då Sickan Carlsson blixtra förbi i söndagarnas matinésändningar i tv-rutan och upptäckte plötsligt att hon hade något. Det fanns en varm ton som trängde igenom mitt buttra pansar, som i och för sig ofta var en aning uppluckrat och försvagat ”dagen efter” på helgerna.

Jag blev glad av att se henne. Låt vara att hon målade upp en ensidig och förljugen värld – men man måste väl för bövelen få drömma någon gång? Om en tillvaro med sol, sommar och nygräddade kanelbullar där en kalaspingla brister ut i sång mitt på blanka dagen, och där de älskande alltid får varandra. Slutkyss och ridå.

Det stod också allt klarare att den glada skådespelerskan var lysande i sitt rollfack och att hon sjöng oändligt vackert till melodier skrivna 1900-talets svenska superstjärnor, som Jules Sylvain och Kai Gullmar.

Så tänker jag än i dag och ska jag kora någon favoritfilm med Sickan Carlsson så får det bli ”Sjunde himlen” från 1956, regisserad av Hasse Ekman.

Han spelar själv en radioidol som uppvaktar Sickan Carlsson under en bussfärd till Italien, men hon håller på sig och kallar honom för ”slabbedabb” – förmodligen ett grovt skällsord på den tiden. I dag skulle man möjligen använda det om ett barn som äter glass med hela kroppen.

Men givetvis ordnar det sig i filmen och paret hamnar i sjunde himlen.

En annan scen som sitter fastetsad i min hjärnbark är från ”Landstormens lilla Lotta” (1939). Eller är det ”Landstormens lilla argbigga (1941)? Eller en annan film..?

Hur som helst så vill en massa beredskapssoldater dejta den unga lottan (Sickan) på kvällen för att svärma (ett fantastiskt ord; kan inte alla förälskade tonåringar börja använda det igen?). En efter en uppvaktar henne och hon svarar ja till allihop.

På kvällen samlas ett tiotal kavaljerer vid mötesplatsen, klart generade inför varandra medan Sickan Carslsson står en bit därifrån och skrattar.

Men inte hånfullt och elakt. Det skulle hon aldrig göra.

Nej, hon skrattar glittrande glatt.