I så fall är det värt att notera att bögen är styckets lustigkurre, och spelas av en komiker.

När Emil Graffman gjorde det i teorin - inte i praktiken! - intressanta experimentet att låta två män spela huvudrollerna i Strindbergs ”Dödsdansen” på Helsingborgs stadsteater, var det också med komiker. Dubbelt queer så att säga. Två män som ett heterosexuellt äktenskap, och två skojare i tragiska roller. 

Det brukar vara likadant i sitcoms. ”The gay friend on the show” är alltid rolig. Utom i ett avsnitt av ”2 1/2 men”, där en cigarrrökande, hästgamblande homosexuell man - som karlar är mest! - blir kär i Charlie Sheen. Teatern är utklädnadens konst och queerteorin passar den som hand i handske. Men måste bögar på scen alltid vara komiska? 

När homosexualitet görs till föremål för tragisk dramaturgi handlar det antingen, som i Tony Kushners monumentala ”Angels in America”, om aids. Eller, som i Johan Hiltons egen ”No tears for queers” (dramatiserad av Mattias Brunn), om hatbrottsligt våld. För att nu inte tala om Martin Shermans ”Bent”, om nazismens utrotningsläger. Ingenstans får bögen vara fullt normal. 

Tyske Thomas Jonigk tar det säkra före det osäkra i sin ”Skänk mig snarast sonsöner”, som i Richard Turpins gränslösa regi på Göteborgs stadsteaters studioscen blir en överljudskrasch mellan heteronormativitet och sodomi. Men som också sopar rent hus med teaterkonventioner och -illusioner. Det är tysk antidramatisk teatralitet på högvarv, när en änka med två söner försöker få den bögiga sonen bortgift med en matmissbrukare.

Jonigk struntar i skillnaden mellan tragedi och komedi, pjäsen är parodi, med tragisk underton angående Tysklands förflutna. Texten är full av deklamatoriska, sammanblandade metaforer (språkligt queer), vilket både parodierar klassiker på blankvers och nazismens gapiga retorik om kinder, küche und kirche. 

Sven-Åke Gustafsson som katolsk pater i damunderkläder är maskerad till Hitler, för att understryka salvans riktning. Här är allting perverst, men perversast är de heteronormativa: kärnfamiljen är incestuös, barnafödande till för att ge arméerna kanonmat, kvinnors underordning är ”normalt” masochistisk.

Men queerteorin får också smaka på Jonigks satiriska piska, när huvudpersonen säger sig studera ”den sexuella identitetens partikularisering i det postmoderna samhället”. Våldet är både symboliskt och fysiskt - blodet skvätter! - och normen är übernorm. 

Det vill säga patriarkatet begränsas inte till heteromän. Bögen kan vara nog så patriarkalt kvinnoföraktande. Stolt kan han utropa: ”Jag är man!”

”Skänk mig snarast sonsöner” är det teaterestetiskt vassaste man kan se i Göteborg den här hösten, och den spelar en månad till.