Visst är det en härlig upplevelse att vandra omkring på Hallands Konstmuseums nya utställning med Karin Larssons färgstarka textilier, möbler och bilder. Sällan har jag fått en så behaglig känsla av hemtrevnad som just här!

”Stilikonen Karin Larsson” är titeln på denna utställning, som vill lyfta fram Karin Larsson som konstnär och formgivare i egen rätt. Här får hon äntligen ett erkännande – inte bara som Carl Larssons snälla fru som lojalt stod bakom sin berömde make i alla väder. Här slås i stället fast att hon, trots en krävande karl och en massa barn, lyckades skaffa sig ett skapande liv, där hennes begåvning fick blomma.

Karin Larsson var verkligen en allkonstnär: hon snickrade bokhyllor, hon ritade möbler, hon planerade husets inredning för åttabarnsfamiljen i Sundborn, hon skapade en vacker och funktionell trädgård. Och så var det textilkonsten – hennes bästa gren. Hon sydde färgglada och annorlunda barnkläder, hon broderade och vävde på sitt eget fantasifulla, experimenterande och modernistiska vis.

När jag går omkring i utställningssalarna och beundrar Karins underbara draperi, ”Kärlekens ros”, i gobelängteknik och makramé, och den blå linnegardinen, broderad med praktfull orientvallmo, blir jag alldeles lycklig.

Och jag börjar tänka på min egen farmor Gunborg, född 1876, som också var en baddare på att väva, sy, brodera, måla och snida möbler i trä. Mycket av Karins mönster och uttryck går igen i det jag har ärvt av min farmors hantverk, det inser jag nu.

Eftermälet för farmor Gunborg är ju förstås inte att hon egentligen var ett stjärnskott på konsthimlen, vilket Karin Larsson nu hyllas som. Enligt min far och hans syskon var deras mor Gunborg i stället ”en hemmets ängel”. En vanlig hemmafru alltså – med en senare tids vokabulär – som var bra på att skapa en mysig miljö med idel hemvävt, hemsytt och hemsnickrat.

Att hon i sin hemmafrugärning inspirerades av Karin Larssons skapande är förstås möjligt. För det var ju just i början av 1900-talet, under min farmors tid som ung kvinna, som Karin Larsson hade sin mest kreativa period. Och det var då som Carl Larsson nådde stora framgångar med sina akvareller av hemmet, där Karins hantverk alltid finns centralt placerat. De Larssonska bilderna spreds i stora upplagor och kom enligt utställningstexterna att bli stilbildande för hela svenska folket.

Kanske även för min farmor i småstaden Sala. Det vet jag egentligen ingenting om. Men jag vet att hon, liksom miljontals andra ”vanliga hemmafruar” under historiens lopp har skapat vackra och funktionella textilier för familjebruk. Något om Karin Larssons förhållande till denna långa tradition av kvinnokultur får vi inte veta på utställningen ”Stilikonen Karin Larsson”.

Det är synd, tycker jag. Det hade gjort utställningen så mycket mer intressant. Men det är väl en typisk trend för vår historielösa tid att skapa om Karin Larsson till ett stjärnskott på en klar himmel.

För hundra år sedan sågs hon nog främst som en typisk ”hemmets ängel” som bara knåpade med sin konst på lediga stunder. På det feministiska 1970-talet hade vi i kvinnorörelsen gjort en utställning om henne som en i raden av många kvinnor som förnyade vårt traditionella arv av kvinnokultur. Det är först nu i vårt individualistiska och stjärntörstande 2010-tal som hon omskapats till ”stilikon och trendskapare”.

För det är ju det som är vårt ideal i dag. Eller?