Herta Müllers debutbok ”Niederungen” utgavs på svenska hösten 1985, ”Flackland”. Knappt torr bakom öronen – 21 år gammal, ännu en sådan som vacklade mellan flickvänner och pendlade mellan lägenheter – skrev jag långt om den i Norrköpings Tidningar. Sannolikt var det den första Müllerrecensionen i svensk dagspress.

Att bokpubliceringen skedde i stympat skick fick jag reda på långt senare. Nu föreligger – ånyo i Susanne Widéns översättning – den ocensurerade versionen.

Den mest iögonfallande skillnaden är de fyra prosastycken som saknades då. Man förstår censorerna och politrukerna. I kvartetten som försvann skriver Müller nämligen rått, sardoniskt och sarkastiskt om en semester vid Svarta havet. Med absurd tvist om en lika nyckfull som maktfullkomlig byråkrati. Dessutom fixeras en herr Wultschmann som drömmer sig tillbaka till andra världskriget och gärna säger Heil.

Fast den farligaste texten för den rumänska statsapparaten och dess lojala underhuggare är den korta, fabelliknande ”Åsikten”. Tre sidor dynamit, en högintensiv drift med den allvetande, förtryckande och konstant lögnaktiga kommunism som lät människor vara så länge de i sin tur lät bli att tänka. Men i gengäld gjorde livet till ett helvete för de få oppositionella.

Varje människa, såvitt hon har både hjärtat och hjärnan i behåll, borde efter läsningen av Herta Müller vara livstidsimmun mot alla former av totalitära anspråk och system.

Annars är det sällsynt och sällsamt att återvända till en bok efter 26 år. ”Flackland” är fortfarande en kombination av bygdekrönika, folkloristik och mentalitetsporträtt från Banatet – den tyskspråkiga och ringaktade del av Rumänien där Müller växte upp.

Kvinnor gråter, män dricker, tandrötan brer liksom postfruns avlyssningstendenser ut sig, det luktar ”bensin, brännvin och piss”. Invånarna, mer eller mindre inavlade, är liksom klämda mellan Hitler och Ceausescu. Många drömmer om att fly, till Tyskland eller åtminstone Timisoara.

Vad jag anade hösten -85, men kanske inte riktigt fattade, var att Müller redan i debutboken uppträdde som en riktig författare. Anslaget fanns där, beskrivningarna och konkretionen. Tingen och beteendemönstren som ofta hade djupa historiska rötter. Silkesstrumpor och underkjolar är inte bara klädesplagg för Müller.

Mera luttrad erfar jag nu en svartare humor än då, och en realism som gång efter annan närmar sig ett slags surrealism: förhöjd och förvriden på samma gång. Känslan av bevakning, skuld och utsatthet förföljer berättarrösterna, det är något skevt och oroande över den samtidigt exakta prosan: ”Jag går bakom mig själv, ramlar ut ur mig själv, ut över kanten.”