Min traditionella fotbollsposition är analytikerns: framför teven eller sittplats så nära mittcirkeln som möjligt. Av olika skäl har jag detta år ruckat på principerna och börjat stå på kortsidan, i IFK Norrköpings hemmaklack. Det är en sällsam upplevelse.

Mycket går förlorat – överblicken framför allt – medan annat uppenbaras. Där står jag, som inte ens talar östgötska, med mina intellektuella brillor och sjunger med i kamratsången och andra traderade ramsor. Och jag erfar bland alla dessa ynglingar – lejonparten i klacken är unga män som knappast var påtänkta vid en tid då jag redan sett hundratals matcher på plats – en intensitet som successivt varken känns särskilt främmande eller skrämmande.

Men, och det är ett viktigt men, jag faller aldrig in i hatropen som riktar sig mot det andra laget, de andra fansen och domaren. Det är en absolut gräns för mig: stötta ditt lag men förolämpa aldrig det andra, och inte domaren heller.

Lätt för dig, tänker någon, att vara ädel, du som både är väluppfostrad och någorlunda etablerad. Denne ”någon” har i viss mån rätt, ty runt mig står de, ensliga eller klungvis, alla dessa vilsna varelser mellan femton och trettio, i betydande utsträckning från arbetarklassen, och skriker ut en frustration som kanske inte kan kanaliseras eller legitimeras någon annanstans. Livet är jävligt, arbetslösheten stor, marginaliseringen ett faktum – under sådana omständigheter kan man åtminstone rikta hatet mot domaren eller motståndarlaget. Fast hatet är nog i själva verket en synonym för hopplöshet.

Om fotbollen har problem, så har samhället i stort ofantligt större problem: atomiseringen, klaniseringen, tribaliseringen. Den som inte känner sig delaktig klamrar sig fast vid de sista resterna av gemenskap; det egna fotbollslaget är en sådan rest.

På den arenan måste samtalet föras, om det skall leda någonvart. Bisak bör i ett civiliserat och demokratiskt samhälle aldrig förvandlas till huvudsak. Det innebär inte att vi någonsin skall bagatellisera fotbollsvåldet – i den mån det existerar, för med en snäppet högre toleransnivå så hade två av de tre allsvenska matcher som hittills avbrutits i år kunnat spelas vidare – men att vi faktiskt ser verkligheten precis som den är.

Denna verklighet inbegriper – och det får aldrig glömmas – hundratusentals ynglingar som aldrig kommit på tanken att läsa DN. De vet inte ens vad bokstäverna står för.

Förutom ”danskjävlar” – riktat mot Helsingborg, Malmö, Trelleborg – så har jag denna säsong inte hört en enda rasistisk kommentar på norra stå. Det säger också något. Men positiva nyheter är, som det heter, inga nyheter alls. Och nyanser är ingen svensk specialitet precis. Men nästa gång någon politiker eller sportkrönikör tar till orda i fotbollsdebatten så borde han eller hon vidga blicken och konfrontera själva samhället.