När jag och en vän härom sistens pratade om tragedin och massmordet i Norge, kom vi plötsligt knappt på terroristens namn, som vore det alltför motbjudande att ta i mun, och själen sa ifrån.

När jag sen skulle skriva det kände jag en klibbig kyla i fingertopparna. Ja, kropp och själ hör samman, som tanken och biologin. Som människosläktet hör samman. Solidaritetens och humanismens grundtanke formulerades en gång av den engelske poeten John Donne då han skrev att ingen människa är en ö, att alla tillhör mänskligheten, och att ”varje annan människas död förminskar mig”.

Det tyckte inte den norske terroristen. Han ansåg sig tvärtom svälla i betydelse ju fler som dog omkring honom, och ombesörjde själv att så skedde. Ett vaneargument mot solidaritet är att det gör folk trygghetsknarkande och fega, benägna att gömma sig i kollektivet. Att solidariteten står i vägen för det individuella initiativet. Nu vet vi genom tragedin i Norge hur ett individuellt initiativ också kan se ut, ibland. Naturligtvis hyllat av ynkryggar på nätet. Nej, jag vill inte ta deras namn i mun heller.

Kolla terroristen på bilderna när han ståtar i sina lånta fjädrar, sin idiotiska uniform. Stolt är han, ty han tänker skjuta ihjäl obeväpnade människor. Eftersom vi delvis lever i en bakvänd värld finns det lealösa och skrumpna själar som anser detta vara ett bevis på mod. Eller åtminstone ursäktligt.

Geni, har Lars Gustafsson skrivit, kan slå ner var som helst, i vem som helst. Det syns inte ovanpå, och det är inte beroende av klass, eller kön, eller kultur, eller religion. Det är likadant med mod, och mänsklig värdighet. Ta vad som hände i Norge. Husmodern som ställde sig i vägen för mördaren och blev det första offret. Den lite fetlagde tonårskillen som skyddade och tröstade sina vänner, och sen själv blev ett offer för terroristens kulor. Det finns fler exempel; det här är hjältar, på riktigt. Det är så de ser ut, som vardagsmänniskor.

Hjältarna i Norge, de terroristen ville totalt utplåna, handlade på grund av självklar solidaritet; vilket naturligtvis också kan ses som individuella initiativ, fast från andra hållet. Det är ju en lögn att begreppen solidaritet och individualism automatiskt skulle stå i motsättning till varandra, och det förstod John Donne: ”Så fråga aldrig för vem klockan klämtar. Den klämtar för dig.”

På tjugotalet och framöver var den tyske författaren Kurt Tucholsky ledande i kampen mot antisemitismen, rasismen och nazismen.

Vad han då efterlyste var den rakryggade tysken, den modige, som stod de reaktionära krafterna emot, i stället för att bara se åt sidan, och låtsas som det regnade. När katastrofen var ett faktum påpekade Tucholsky att tyskarna själva hade valt sin pest. De ansvarade personligen för sin brist på mod, sin brist på kurage – och i slutändan fick de betala för det i skyttegravarna. Ty de hade fascinerats så enorm av de marscherande uniformerna, och tänkt att det var nog inte så farligt det där med antisemitismen.

Mod, sa den ungersk-amerikanske författaren Stephen Vizinczey, den enskilde medborgarens mod är en garant för demokratin. Och den fege norske terroristen? Visst kommer han i historieböckerna, som han nog vill. Men då som ett hatat, bespottat namn. Och det är rätt.