För ett tag sedan slog det mig att det i föräldrahemmet här i Halmstad finns inspelningar från när vi två syskon var små. Förr om åren tittade vi ofta på banden, men efterhand som dvd-formatet har tagit över allt mer har det liksom suttit långt inne att bänka sig på övervåningen och trycka in vhs-klumparna i den enda för dessa avsedda apparat som numera finns kvar hos oss.

När minnet alltså återigen satte ljus på dessa filmsnuttar kom jag att tänka på att det kommer att komma (vi är väl faktiskt så gott som redan där) både en dag då vhs-apparaterna i sig är riktiga dyrgripar och en kommande generation som inte inser frustrationen i att sätta i en film som inte har blivit tillbakaspolad (av ett småsyskon, till exempel).

Under sommaren har jag tagit mig an projektet att titta igenom dessa band. Jag behövde helt enkelt fräscha upp minnet och har lyckats hitta inspelningar inte bara hemma utan också hos farmor i Simlångs­dalen. Och vilken skatt jag har kommit över!

Plötsligt inser jag att de gamla vhs-kassetterna är riktiga guldtackor förklädda i svart plast. De bjuder in mig till en tid med sekvenser då mormor var rödlätt av billigt köpt hårfärg, farmor hade skor med små taxklackar och jag själv kräktes på mammas axel efter en omgång mat. Det sistnämnda lika lite angenämt som föregivandet av kusinklanens framträdande på en 70-årsfest. Jag undrar vem som kom på tanken att vi skulle stämma upp i gemensam kör till ”Tänk att få vakna”, ofta förknippad med den mästerlige Cat Stevens. Behöver jag påpeka att det hela lät något falskt genom tjock-tv:ns skallrande högtalare?

Vi kan med det enas om att det givetvis finns saker som kanske lämpar sig bättre på fotografi än film, och vissa saker som allra bäst hör hemma i glömskans allé. Men jag vill ändå påstå att vi förevigar allt färre saker i dag. Givetvis talar jag för mig själv, som sig bör i ett kåseri, men det känns i alla fall som att jag nuförtiden mer sällan tar upp kameran när ett ”kodak-moment” nalkas. Kanske tänker man att andra tar ansvar för att bevara det gyllene ögonblicket, kanske är det så att det i vårt digitaliserade samhälle finns så många olika sätt att plåta och filma på att vi helt enkelt inte tar oss tid att engagera oss i tillvägagångssätten och än mindre lägger energi på att framkalla och bevara materialet på ett värdefullt sätt.

I skrivande stund har mitt och Syrrans allra första kusinbarn hunnit bli tre veckor. Enligt ryktet ser han ut som en liten docka när han sover. Om ett år kanske han sitter och gungar med när släkten sjunger ”Ja må han leva” för honom, precis som min lillasyster gör på ett av videobanden från 1994.

Här och nu har jag bestämt mig för att inte bara konvertera våra vhs-filmer till dagsaktuellt format, jag ska också bli bättre på att med foto och film dokumentera det som är här och nu. Om inte för mina eventuellt framtida barns skull, så i alla fall för min egen.