Varför just Köpenhamn är ovisst, men intressant framför allt för att lärarna, i första hand Richard Mortensen och Sven Dalsgaard, representerade två av den danska modernismens tyngst vägande riktningar: konkretismen respektive surrealismen.

Att det för Anderbergs vidkommande var Mortensen som blev den stora, för att inte säga livsavgörande, ledstjärnan framgår av den utställning som i helgen öppnades i Konsthallen i Hishult och där Niklas Anderberg visar glimtar från ett drygt 30-årigt konstnärskap.

Med Mortensen som vägvisare började Anderberg nästan omedelbart att undersöka konkretismens begränsningar men också dess möjligheter. Med rötter i den tidiga modernismens formreducerande riktningar (1910-talets suprematism och neoplasticism, 1920-talets Art Concret och De Stijl samt 1930-talets Abstraction-Création) fick konkretismen ett starkt uppsving i framför allt efterkrigstidens Paris, där konkretister som Victor Vasarely, Richard Mortensen och Olle Baertling ingick i kretsen kring Galerie Denise René – konkretismens nav.

Ytterligare en konstnär bör nämnas i detta sammanhang: Nicolas de Staë, som utan att helt tappa kontakten med det figurativa måleriets traditioner sökte sig mot ett konkretistiskt förenklat formspråk. 40-talskonkretismen – i tidiga verk kan även ett visst inflytande från de Staë anas – är den grund som Anderberg bygger sin konst på.

Men inte okritiskt och inte utan ifrågasättanden. En avgörande skillnad är till exempel att Anderberg i olikhet med konkretismens traditionalister aldrig nöjt sig med att uteslutande förankra sina kompositioner i målningarnas ytplan utan snarare strävar efter att skapa illusioner av rumsdjup.

En annan olikhet är hans sätt att arbeta med färgen. Där ”traditionalisterna” nästan uteslutande arbetade med rena primärfärger och utan att låta penseln lämna några spår, där arbetar Anderberg med jordnära färgblandningar och en rå, korthuggen penselskrift. En tredje olikhet är att Anderberg (liksom de Staë) aldrig vänt konstens månghundraåriga, figurativa tradition ryggen, utan tvärtom integrerar ekon från den i sitt eget måleri – låt vara att det oftare ligger på det intuitiva och känslomässiga planet än på det omedelbart igenkännbara.

Att i ett konkretistiskt måleri återkalla stämningslägen som väckts av till exempel 1400-talets flamländska Ars Nova-måleri (Anderberg nämner uttryckligen Hugo van der Goes´ ”Herdarnas tillbedjan”) eller det grekisk-ortodoxa ikonmåleriet är naturligtvis på sitt sätt en omöjlig uppgift. Inte desto mindre förmår Anderberg att ladda framför allt de samlade och avklarnade verk han skapat under 2000-talet med vibrerande stämningslägen.

Det är stämningslägen som pockar på att utforskas. Och blicken söker sig in i målningarna, på jakt efter igenkännbara element som kan förklara de frågor de väcker. Det är omöjligt. Några entydiga, givna tolkningar finns inte. Det är upp till var och en att läsa in sina egna erfarenheter, känslor, minnen, drömmar i de olika verken. Sina egna associationer.

De egna associationerna... Här finns kanske en nyckel till Niklas Anderbergs engagerande och fascinerande konstnärskap, som mitt i postpostmodernismens ännu odefinierade sökande efter hållbara förhållningssätt till konstbegreppet, representerar en fruktbar länk till modernismen och den konkretistiska traditionen. Anderberg är förvisso målare men han är också poet med två publicerade diktsamlingar bakom sig.

Också texten till den aktuella utställningskatalogen består av dikter. Jag saxar ur ”Svensk sommar”: ”...blåbärsplockning och flingon med mjölk och/kläder och kräm och/krama och kissa och/dona med skona och/snubbla och/slabba och töffla med/glassen som rinna och/söla mitt på vägen med traktorn i vebon...”.

Så många dimensioner. Så många fragment. Så många bilder till hälften förlösta. Jo. Det är nog just så här Anderbergs målningar ska förstås. Tror jag.